En kulturanalys av fenomenet Big Brother

Varför är reality tv och dokusåpor så populära? (uppsats Pedagogik A, cirka 2004)

Världen har under de senaste decennierna, i takt med att mediernas tentakler sträckt sig allt längre ut i världen och förlängt våra sinnen, krympt ihop till vad McLuhan kallade den globala byn, samtidigt som den blivit oändligt mycket svårare att greppa för individen.

Den tekniska utvecklingen, inte minst inom datateknologins och massmediernas område, samt dess explosionsartade utbredning har medfört genomgripande förändringar i det sociala och kulturella landskapet. Våra normer, värderingar och syn på livet i såväl smått som stort har och fortsätter att förändras i takt med teknologiska och institutionella förändringar i samhället.

Det är bland annat dessa förändringar som många samhällsvetare väljer att beteckna ”det postmoderna”. Mike Featherstone hävdar att postmodernismens utbredning på den globala nivån kan länkas samman med nya ekonomiska system, förbättrade kommunikationer och informationssystem. Dessa förändringar/förbättringar leder till nya former av kulturellt kapital och ett större spektrum av symboliska upplevelser, som i sin tur öppnar en för en ny fas i mänsklighetens historia: ”-we are entering a phase in which the old cultural hierarchies are becoming obsolote. The de-hierarchizing impulse suggests that high/low, elite/popular, minority/mass, taste/tasteless, art/life, vertical classificational hierarchies which are held to be endemic features of social life, no longer apply” (Featherstone, 1992:110). Eller som en sociologi-lärare på Karlstads universitet benämnde postmodernismen – “Kategoriernas upplösning”.

En grundläggande kategori som befinner sig i upplösning är förstås förskjutningen från det offentliga rummet mot det privata som manifesterar sig i dokusåpafenomen som ”Big Brother”, ett koncept som ständigt återkommer i nya skepnader.

Schoug diskuterar i sin mycket pedagogiska artikel ”Samtiden som del av det förflutna eller början på det nya” det offentliga samhällets förfall. Han ser 1700-talets framväxande bourgeoisie som en demokratiskt sinnad samhällsenklav, de var förnuftets bärare. När så denna borgerlighet växte i styrka i kampen mot aristokratin, växte också deras krav på inflytande i statsangelägenheterna. Det var i samband med detta som det utvecklades en offentlig sfär med arenor på kaffehus, värdshus, klubbar och ordenssällskap, där alla hade rätt att delta i diskussionen under samma förutsättningar. De gamla ståndsmässiga privilegierna förkastades och förnuftet och argumentet tog deras plats som grund för anspråken. I samma veva expanderade också den borgerliga pressen som kom att utgöra ett av de viktigare organen i samhällsdiskussionen (Schoug, 1999).

Under de två senaste decennierna har dock denna offentlighet fått gett vika för en ökad passivitet hos allmänheten. Idag nås politiska överenskommelser alltmer bakom kulisserna som kompromisser mellan intressenter av olika de slag, samtidigt som folket fjärmats från de samhälleliga beslutsprocesserna: ”Debatten förs därmed främst i icke-offentliga miljöer, medan allmänheten då och då kallas in i acklamativt syfte för att via omröstningar och gynnsamma opinionssiffror understödja resultatet av överläggningarna. Samtidigt har pressens funktioner blivit alltmer manipulativa och allt mindre kritiska” (Schoug, 1999:4.)

Vissa sociologer hävdar att privatsfärens betydelse har vuxit så till den milda grad att dagens samhälle benämns ”det narcissiska samhället”. Orsakerna till förskjutningen mellan det privata och det offentliga står också att finna i ett alltmer tillspetsat konsumtionssamhälle, som till stor del drivs framåt med hjälp av medierna [nuförtiden inte minst de sociala medierna]. Denna utveckling uppmuntras också av marknadens dynamik med dess konstanta jakt efter nya moden, nya stilar, nya sensationer och upplevelser och så vidare. För den lilla människan i en accelererande och alltmer förvirrande kultur är detta att följa trender enda sättet att få grepp om skeendenas tillstånd och känna att hon har kontroll över vad som händer i omvärlden.

En aspekt av den offentliga sfärens sammanbrott enligt Habermas är just att privatsfärens betydelse har ökat. Den har, enligt honom, blivit föremål för överdrivna idealiseringar och orealistiska förhoppningar. Habermas talar om en polarisering mellan socialsfär och intimsfär och menar att då människor inte längre har samma möjlighet att investera sina känslor i det opersonliga arbetet eller i den offentliga debatten har de börjat kompensera dessa förluster inom privatlivets sfär. Schoug skriver: ”Hemmet och familjen framstår då alltmer som det enda egentliga paradiset på jorden. Det är här i avlandets, innerlighetens, känslornas och religionernas sfär som den moderna människan alltmer söker identifikation och livsinnehåll…” (Schoug, 1999:4.)

Konsumtionskrafterna använder medierna som ett verktyg i syfte att förvandla människan till konsument. Och just konsumtionen återfinns inom den privata sfären. Därför ligger det i marknadens intresse att vi rör oss mer och mer mot det privata. Baudrillard hävdar att dessa krafter, med den elektroniska kulturen i spetsen, har urholkat alla riktiga värden och skapat en estetisk hallucination av verkligheten. Förlusten av riktiga värden, av det sociala och det genuina gör att människor bara i större utsträckning ägnar sig åt en jakt på ”det genuina”: verkliga människor, verkliga värden, och så vidare. Detta kan bland annat förklara den nutida fascinationen av dokumentärsåpor, där ”riktiga” människor utsätts för sociala experiment.

Behovet av självkännedom i denna postmodernistiska ordning har ökat drastiskt. Aldrig förr har människan varit mer intresserad av mänskliga relationer och beteende. I en ständigt föränderlig och osäker värld försöker människan hålla fast vid det mest grundläggande mänskliga. Tidningar och TV har för sedan länge sedan insett detta och bombarderar dagligen konsumenterna med relationsinriktad journalistik. Detta i kombination med mediernas utbredning och ökade lättillgänglighet har resulterat i dokusåpans födelse och enorma genomslagskraft över hela västvärlden.

I dessa medierade tider är reality-tv helt enkelt den yttersta studien i mänskliga relationer. Den är lättillgänglig (sänds på TV flera gånger i veckan, och på nätet i många fall dygnet runt), lättsmält (man väljer deltagare som folk lätt kan identifiera sig med, och som inte kräver för mycket av tittaren) samt kryddat med tidstypiskt snabba klipp och passande musik som ackompanjerande soundtrack till deltagarnas förehavanden, och sist men inte minst ett mänskligt lidande som inte ligger långt efter en grekisk tragedi (i alla fall efter producenterna klippt färdigt programmen).

Alla dessa förändringar i kulturen och hyllningen av den privata sfären innebär också en ny syn på identiteten. Vi kommunicerar med varandra genom vad vi konsumerar: våra kläder, våra hem, möbler, inredning, bilar, mobiltelefoner, och alla andra aktiviteter som kan avkodas och/eller klassificeras utifrån smak eller brist på smak.

Men, vi kommunicerar i den postmodernistiska världen också genom våra kroppar. Människokroppen har frigjorts, genom nya tekniker och upplösandet av traditionella normer och värderingar; det står nu varje individ fritt att göra vad de vill med den. Dyrkandet av kroppen manifesterar sig i våra livsstilsaktiviteter som blivit alltmer fokuserade på matvanor, klädsel, ansiktsuttryck, hälsa, sex, kost, fysiskt framträdande (till exempel kroppsspråk, skönhet, klädstil,) et cetera.

Denna utveckling går hand i hand med konsumtionskulturen, som utlovar precis de saker narcissisten önskar sig: attraktionskraft, skönhet och popularitet. Och det är ju precis denna verklighet Big Brother såväl beskriver som är med och reproducerar. Kameran fokuserar på de unga deltagarnas vältränade, tatuerade och piercade silikonstinna kroppar och som ett resultat av denna ständiga exponering som placerar de mindre utsmyckade i skymundan vinner just dessa deltagare tittarnas hjärtan och röster, och tar i slutändan hem segern och det åtråvärda penningpriset.

Redan på 1300-talet visade Giovanni Bocaccio (1313-1375) hur människan när tiderna är som svårast och mest förvirrande fokuserar sig på mellanmänskliga relationer. Bocaccios roman ”Decamerone” utspelar sig på 1300-talet, och är en berättelse om tio Florentinmunkar som flyr undan böldpestens utbrott, och bosätter sig i en avlägsen villa, där de i väntan på domedagen återger sina livshistorier för varandra. De berättar små sagor om livets vedermödor, det stora och det lilla, om döden, och om kärleken. Dessa unga kvinnor och män befinner sig i ett samhälle som håller på att falla sönder, och i en tid då den fruktade pesten kunde släcka en ung människas liv vilken dag som helst. Berättelserna i ”Decamorene” syftar främst, enligt litteraturvetare, till att kritisera en allt mer depraverad, men fortfarande allsmäktig kyrka.

I Big Brother som kan ses som en postmodernistisk variant av ”Decamerone” placerade kanal 5 vanligtvis 10 ungdomar i en avlägsen villa där de sitter dagarna i ända och väntar på domedagen (en av deltagarna röstas ut av tittarna varannan vecka) och likt munkarna berättar historier om sina egna livsöden för varandra. Deltagarna flyr visserligen inte undan böldpesten, men det är uppenbart att de flesta av dem flyr något från utsidan. Majoriteten av deltagarna vittnar om att de inte vill lämna huset, eftersom som någon av dem sade ”Allt är så enkelt här inne. Inga räkningar. Ingen telefon.” Information om deras omvärld undanhålls dem. De får inget veta. De är avskilda från verkligheten. Den förvirrade postmoderna världen har de lämnat utanför. Det enda de har att klänga sig fast är sig själva och samtalet. Precis som munkarna I ”Decamerone”. Med enda skillnaden att ”Big Brother” sänds i TV. På bästa sändningstid.

Parallellerna mellan ”Big Brother” och ”Decamerone” är många trots att så många sekel skiljer dem åt. Vi lever återigen i ett utpräglat risksamhälle, där tidningarna dagligen rapporterar i krigsrubriker om nya virus som hotar vår existens. Giddens menar att den postmoderna världen inte nödvändigtvis är apokalyptisk eftersom den producerar fler risker, utan snarare på grund av att den introducerar risker som tidigare generationer inte behövde konfronteras med. Han hävdar att risken för massdestruktion består så länge det finns kärnvapen och nya högteknologiska vapen uppfinns (som till exempel biologiska eller kemiska vapen). Dessutom har naturen, enligt Giddens, nått sitt slut i en viss mening eftersom den inte längre existerar oberoende av det sociala livet. Den är underkastad människan. Detta medför att risken för en ekologisk katastrof är oundviklig. Andra risker i det nutida samhället, enligt Giddens, är den globala ekonomins totala sammanbrott (Giddens, 1999). Och likt kyrkan förr använde sig av hotet om domedagen som ett verktyg att styra människor dit de ville har idag våra moderna medier tagit över denna roll. De skapar en världsbild som har en djup påverkan på folk, och vår kultur. Det är inte konstigt att filmtrenden med episka berättelser som utspelar sig under jättelika katastrofer (som t.ex. ”Day after Tomorrow” och ”2012”) inte verkar ge med sig i första taget.

Kanske är det naturligt att vi söker oss till det mellanmänskliga planet i ”katastroftider”? Alla dokusåpors moder ”Robinson” banade vägen för själva konceptet. Hård konkurrens bland deltagarna, där en efter en röstas ut tills slutligen bara en ”överlevare” återstår. Själva upplägget för tankarna till ”Flugornas Herre”, romanen om barnen som blir strandsatta på en öde ö på grund av att kärnvapenkrig utbrutit, kämpade mot varandra, utan civilisationens påbud och regler, i en kontext då kalla kriget blivit glödhett.

Ett annat exempel är den populära tv-serien ”Lost” som handlar om en grupp människor som kraschlandar på en magisk och öde ö någonstans i indiska oceanen. Nästan varje vecka dör någon av karaktärerna en ond, bråd död samtidigt som handlingen däremellan växlar till återblickar hos deras tidigare liv innan kraschen. Liv präglade av det nutida villkoret med allt vad det för med sig i form av drogproblem, moraliska dilemman och rockstjärnedrömmar. Alla dessa produktioner jag nyss nämnt har en gemensam nämnare, bortsett från det uppenbara hotet om omedelbar undergång, nämligen dess medvetna eller omedvetna (dokusåporna) mellanmänskliga betraktelse över ett samhälle i moralisk upplösning. (text i fetstil har använts i en artikel om risksamhället i psykologisk.

Om Bocaccios roman syftade till att kritisera den depraverade och allsmäktiga kyrkan genom återberättandet av karaktärernas livshistorier verkar Big Brother, och liknande dokusåpor, fylla en liknande funktion för tittarna. Deltagarnas uppträdande bekräftar tittarnas uppfattning om det moraliska förfallet i vår kultur. Deltagarna uppfattas som ”omoraliska mediehoror”, som har sex framför tv: n och dricker hejdlöst med alkohol, förråder sina bästisar bakom ryggen på dem osv. Detta beteende bekräftar tittarnas bild av det depraverade samhället. Och själva målet för samtliga dokusåpa-deltagare är att vinna pengar vilket uppnås genom paktbildning och allmänt rävspel, vilket stämmer överens med folks syn på hur såväl samhällstopparna som gemene man beter sig idag med sina fallskärmar, bankbonusar och mygel. Medierna hakar förstås på och upphöjer tittarnas värsta till glorifierade hatobjekt alla älskar att hata. Ett lysande exempel är Olinda från ”Paradise Hotell” från början av 2000-talet som fick krigsrubriker i stil med ”doku-bitchen”. Ingen annan grupp som figurerar i media skulle så systematiskt ha kunnat utsättas för en sådan hatkampanj som ”reality tv-stjärnor”, men det verkar som om det är en tyst överenskommelse i medierna att dokustjärnor får behandlas lite hur som helst. Som Anna Anka. Hon är vår tids svar på gamla tiders skäggiga damen.

”Big Brother” kan också ses som en metafor för människornas vardag. Vi är i händerna på en allsmäktig och nyckfull stat (Storebror ser oss i dagens datoriserade värld) som bestämmer allas våra öden. Deltagarna klagar över alla de upptåg och de förnedrande strapatser produktionsledningen utsätter dem för men de går med på det ändå. Precis som svensson finner sig i alla nya lagar och regler, skattehöjningar, osv. När deltagarna utför sina respektive uppdrag eller sköter sig exemplariskt belönas de med till exempel sprit eller god mat, eller en actionfilm av produktionsledningen. När de däremot missköter sig blir påföljden stränga bestraffningar. Och precis som i samhället är det inte bara lagarna uppifrån som måste följas, utan gruppen i huset har också sin egen normbildning som måste följas annars väntar utfrysning och nomineringar av individen till veckans utröstning (där bestämmer tittarnas röst). Precis som i beskrivningen av dagismiljön av Ehn och Löfgren är det jaget som får vika sig när jaget och kollektivet kommer i konflikt. Om däremot jaget står upp mot gruppen, som till exempel en av deltagarna utmärks genom att göra vecka efter vecka i detta års program, premieras hon med tittarnas gunst hur uppenbart fel, och direkt våldsamt, hennes handlande än må vara. Detta är något som varit ett återkommande fenomen i ”Big Brother” genom åren. Den minst populära människan i huset får sympatiröster av tittarna, som förmodligen identifierar sig med den lilla människan som står upp mot kollektivets normer och regler. Deltagaren som bryter mot ordningen vinner nästan alltid sympati av tittarna samtidigt som hon/han förlorar den av de andra i huset.

Å andra sidan blir den allra mest populär bland tittarna som har en egen stark personlighet, och som bryter mot produktionsledningens regler (till exempel gör ”uppror” genom att inte sätta på sig mikrofonen, eller bryter mot paktreglerna etc.) och samtidigt lyckas vara populär inom gruppen i huset. Om denne individ som lyckas balansera kollektivet mot jaget dessutom har ett högt kulturellt kapital i form av till exempel en modellkarriär och lever ett liv i sus och dus i modellvärlden mångfaldigas chansen till vinst. Förra året vann modellen Carolina Gynning, och i år är Elita Palmlöf, också modell och medlem av innegänget kring Stureplan, en av de stora favoriterna till finalsegern.

En annan aspekt i ”Big Brother” är tristessen och meningslösheten deltagarna upplever i huset. Enda gången de verkar få upplopp för starkare känslor är genom leken, eller framförallt då genom alkoholen. Hela konceptet är mer än ett socialt experiment på de enskilda deltagarna. Kanal fem har skapat en bubbla som speglar tittarnas verklighet på ett metaforiskt plan. Men programmet speglar inte bara utsidan av huset, utan det skapar också trender och uttryck som tas efter av dem som tittar in. För två säsonger sen gjorde till exempel några av deltagarna att en viss typ av inomhusmössor blev enormt populära. Bara detta att synas i tv år 2005 är tillräckligt för att man ska anses besitta ”den goda smaken”. Påfallande många av deltagarna (detta gäller de flesta dokusåpor) befinner sig i mediesfären, eller arbetar som modeller, etc. De har popyrken. På detta vis upphöjs de till förebilder för många av de yngre tittarna som själva vill uppnå detta kulturella kapital och dela habitus med dessa unga innemänniskor som, till synes, belönas genom tv-exponering och upphöjdhet till kändisar i kvällspressen. I ett uppmärksammat inslag förra veckan anordnade ”Big Brother” en ”make-over-vecka”, då den deltagare som genom t.ex. piercing, läppförstoring, hårfärgning, tatueringar, etc. gjorde den mest uppseendeväckande förvandlingen belönades med biljetter till innekrogen Sturecompagniet. Tittarna röstade förstås fram den minst mediala deltagaren, bosatt i de värmländska urskogarna, och utrustad med ett högst ordinärt ”Svenssonutseende”, till vinnare i tävlingen. Förmodligen skickade de just henne till Sturecompagniet eftersom de vill känna att även de mest ordinära av människor har chansen att, som genom ett trollslag, göra en klassresa från det ordinära livet i Värmland till det extraordinära livet bland mediegräddan i Stockholm.

Om vi då sammanfattar de främsta orsakerna till genomslagskraften hos reality-tv och dokusåpor som Big Brother hittar vi alltså främst två förklaringsmodeller. Den första är att då att dokusåpan och dess deltagare som befinner sig instängda i ett hus eller lämnade på en öde ö utelämnade åt storebrors nycker kan ses som en metafor eller en liknelse för den nutida människans villkor i dagens samhälle och kultur. En annan starkt bidragande orsak till hela dokusåpafenomenets födelse är vår förskjutning från det offentliga till det privata, med följden att vi fascineras mer och mer av det mellanmänskliga planet.

Man kan också tänka sig att själva konceptet med att stänga inne ett antal ungdomar i ett hus där produktionsledningen genom vissa manipulativa trick (som när Kanal 5 skickade in en porrskådis i Big Brother som provokatör för att ”få fart på kärleken” mellan två av deltagarna) styr deltagarnas liv och där i slutändan tittarna själva får avgöra vem som ska föras uppåt i den sociala hierarkin och vinna evig berömmelse och en miljon kronor, tilltalar den nedtryckte svensken. För en gångs skull är det gemene man som får känna att det är han som har den absoluta makten i sina händer med några få enkla tryck på telefonen.

Bildanalys

Paper: Media & Kommunikationsvetenskap A
Fototips och gratisbilder – bra fotoresurs

Konstnären och språkforskaren Rene Magritte (1898-1967) menade att bilden är ett språk och läses som en text. Han gjorde med sin målning ”detta är inte en pipa” med motivet av en pipa och sa: det är inte en pipa utan bild av en pipa.

Denna bild har tillsammans med texten blivit en reflektion över bild och språkvärlden. Magritte ville visa att det inte finns någon naturlig förbindelse mellan bilden, texten och världen. När man skapar bilder är det ur synintryck man avbildar sina motiv och inom journalistiken utgör bilder och texter från subjektiva tolkningar hur man uppfattar världen.

Detta är inte en pipa det är en bild på en pipa
Detta är ingen pipa

Magritte ville genom att använda sig av en pensel och oljefärg för att utforska sina reflektioner över bilden visa att bilden är ett språk, och att bilder läses som texter. Det har ingen betydelse hur bilden skapas (databearbetning, pensel, kamera), alla bilder inom journalistiken är produkter av journalisternas subjektiva tolkningar.

Inom bildanalys används en semiotisk analysmetod, det handlar om att se bilden som bärare av tecken som läsaren av bilden ska tolka och allt som kan tolkas är tecken, anser semiotikens grundare Ferdinand de Saussure. Om man jämför med språket så finns stora likheter ( t ex att vi uppfattar det med våra ögon) men den stora skillnaden är den snabba hastighet som en bild tar att läsa; t ex vägmärken är gjorda för att läsas fort och har ett innehållsrikt budskap.

Om man tittar på vägmärket ”varning för gångväg” läses det entydigt av bilföraren att ta det försiktigt och det blir ett bildspråk. Det måste gå fort att läsa när man kör i höga hastigheter.  Vägmärken ligger närmast skriftspråket. Vissa vägmärkens budskap blir alltför omfattande om de skapas med enbart text. Till exempel en skylt med texten ”Akta barn och vuxna, här är en korsande promenadväg” är alltför omständligt i trafiken. Västerländsk skrift kräver linjär läsning från vänster till höger, vilket är en alltför tidskrävande avläsningsmetod för trafiken.

Man använder också bildspråk inom reklam, nyheter och propaganda för att få ut sitt budskap på ett enkelt och snabbt sätt. Vi lär oss att tolka budskap både medvetet och omedvetet och att känna igen tecken och budskap, vilket är en fördel inom reklam och propaganda.

Inom analysen av språk och bilder finns vissa begrepp för att underlätta metoden:

*den allra minsta enheten i den skrivna texten är bokstaven och vi har lärt oss att bokstaven står för ett ljud, t ex b för b-ljudet. Men bokstaven b måste sättas i ett sammanhang för att få en större betydelse, d v s den sätts samma med andra bokstäver och bildar ett ord, exempel ”bildanalys”.  I språket bildas ord till meningar och det blir en syntagm och detsamma gäller för bilder och vägmärken som består av många olika delar och bildar det entydiga tolkandet.

Bilders minsta enhet som inte är tolkningsbar kallas för grundelement. Om man förstorar en svartvit bild tillräckligt mycket förvandlas den till ett skenbart oläsbart gytter av små svartvita prickar. De minsta tolkningsbara delarna i en bild kallas för delbetydelse.

*när man beskriver bilder i finns det två olika nivåer: manifest nivå beskriver det man ser och ger det en ytlig analys. Om man skulle beskriva bilden nedan med ovan nämnda metod skulle man beskriva det som följande; i centrum är vägmärket där en vuxen går hand i hand med ett barn, bakom vägmärket finns en trädkrona och därbakom en grå himmel. Den andra analysen kallas för latent nivå och talar om de tankar och associationer vi får när vi tittar på en bild.

Huvudtecknet är själva vägmärket på bilden, men tillsammans med tecknen Trädkrona och Himmel kan bilden tolkas på många olika sätt. Det kan finnas många olika känslor som kan väckas när man tittar på bilden t ex en grå regnig dag eller en tråkig dag från en teorilektion.

Om bilden skulle ha andra deltecken och kanske vara i färg och en klarblå himmel skulle vi då tolka bilden annorlunda? Då kanske vi skulle se bilden positivt och med värme och kärlek.

Bilden ovan har också använts i Nerikes allehanda våren 1999 i temat sexuella övergrepp mot barn. Bildtexten under bilden löd: ”Förgrenad förövare. Haga torsdag 4 mars. Något infekterat och ont har letat sig in i Hagabornas vardag. Ingen vet i hur pass hög grad infektionen spritt sig.” Bilden får då en annan betydelse när man blandar in textens retorik och förmedlar ett annat budskap. Oftast har nyhetsfotografiet en nyhetstext, men vi vet sällan vilket sammanhang den har använts i. När bild och text analyserats båda var för sig och tillsammans märker vi hur språkens retorik påverkar varandra.

Journalisten/fotografen har noga valt bilden till brottet mot barn, motivet är beskuret och blir då en metonym (begreppet bygger på att delen representerar helheten), vi ser bara delar av trädet, himlen och vägmärket. Tecknets grenar kan tolkas som en metafor för förgiftning och något sjukligt. Bilden på den vuxne och barnet får en ny betydelse från att vara ett vägmärke till att få en kriminell relation mellan barn och vuxen.

Olika tecken kan få en förändrad innebörd beroende i vilket sammanhang en bild visas i. Bildens uttryck är desamma men vägmärket betydelse kan få tecknet att få en annan betydelse; att se upp för pedofiler!

De människor som har en nära anknytning till händelser får en starkare minnesbild av händelsen av nyhetsbilder. Alltså kan bilder få olika betydelser eftersom man associerar olika efter olika minnen. Bilder sänder iväg en idé eller en värdering för kommunikation och ingår då i ett språkligt system.

En bild kan innehålla många olika tecken och man måste klassificera dem:

  • *Ikon är nåt som representerar verkligheten genom likhet, t ex ett foto.
  • *Index är något som kan räknas ut i en bild t ex en mulen dag finns det risk för regn. Eller rök är index för eld.
  • *Metafor kännetecknas för en förkortad liknelse.
  • *Symbol är ett tecken som man tolkar i en kultur och det ska läras in, t ex

Både skriftspråket och vägmärken har bestämda regler hur de snabbt ska avläsas, men i olika situationer kan innehållet få en annan innebörd om den kopplas till andra tecken.

I bildanalys är det viktigt att vi människor har ett kritiskt tänkande på bilder. Och ställer oss frågorna: vad är det här? Vad vill det här visa? Vad vill de olika tecknen och symbolerna visa i de bilder som omger oss dagligen?

Och vi kan ställa oss frågan vilka semiotiska och sociologiska kunskaper kan vi få ur nyhetsbilder?

Mindfields: Vi ber om ursäkt för de bilder som försvunnit ur dokumentet (på grund av att det inte gick att konvertera det gamla Word-formatet fullt ut. Men det är inget som inte lite googlande, eller rentav fantasi, kan lösa.

 

Etnografisk observation

Vår intervju handlar om musikens roll i samhället, och är ganska svepande i sin analys. Syftet med intervjun var att få en bild av problematiken genom intervjuoffrets ögon. Med den här uppgiften försökte vi dock vara lite mer ”smala” i vår analys, och få en bild av problematiken genom att observera människors beteende.

Vårt primära observationsmål var att studera hur vanligt förekommande musik är på offentliga platser, men vi kom till slutsatsen att det skulle snarare konstituera en kvantitativ undersökning än en kvalitativ.

Frågeställningen vi istället formulerade är enkel: “Vad har musik för effekt på sin omgivning”? I syfte att besvara den besökte vi diverse offentliga platser och observerade hur musiken verkade påverka sin omgivning.
Det bör poängteras att generaliserbarheten för detta observationsschema lämnar en del att önska, det vill säga vi vill inte påstå att den på något vis är representativ för den stora populationen. Men vi misstänker ändå, på grund av människors liknande natur oavsett geografisk härkomst, att den i god kvalitativ anda skulle kunna bilda mönster för fortsatta studier.

Rum: de fysiska platserna för vår observation: Karlstads gator och torg, samt div. affärer, väntehallar och restauranger. Samt en nattklubb.

Aktörer: de inbegripna personerna: Människorna på observationsplatserna.

Tidpunkt: Samtliga observationer förutom besöket på nattklubben gjordes dagtid.

Mål: Målen med musiken varierar kraftigt. På vissa affärer, som till exempel matbutiker, blomsteraffärer, resebyråer och bussar verkar personen som ”styr” sin omgivning ha enbart ”egoistiska” skäl med att spela musik. Det vill säga för att få tiden när han/hon arbetar att gå fortare.

På restauranger och div. väntehallar utgör dock musiken medvetet en del av atmosfären. Den är avsedd att få gästerna att känna en viss harmoni. Valet av musik är därför oftast påfallande lugn och harmonisk. Gatumusikanter och nattklubbar spelar dock för profiten. Gatumusikanten försöker vädja till folks hjärta och plånböcker genom att underhålla dem med sin musik. Men musiken har dock ingen central position i denna ekvation, ty det verkar inte som om de som ger pengar till gatumusikanten är intresserade av musiken i första hand, utan snarare av gatumusikantens välbefinnande. Han/hon kunde med andra ord ha ”bjudit” på något annat än musik och ändå uppnått samma resultat.
Musikens roll i nattklubben är dock unik. Musiken där verkar för människorna som besöker klubben, vara ett mål i sig.

känsla: Känslorna på samtliga ställen med undantag av nattklubben var svåra att registrera. Människor verkade insupa musiken med jämnmod. Den mest uppseendeväckande reaktionen var en busschaufförs rytmiska vickande av benet. Rytmiken indikerade att vickandet var ett resultat av musiken och inte någon fysisk eller psykisk åkomma som man annars skulle kunna misstänka. På nattklubben däremot verkade musiken ha en euforisk effekt på människorna. De dansade, sjöng med, och studsade vilt upp och ner. Det bör dock poängteras att denna effekt av musiken påverkas av variabeln alkohol. Det vill säga undersökningen av musikens inverkan påverkas av människornas synbart höga intag av alkohol. Det är därför svårt att dra en slutsats om musiken på dessa klubbar ensamt gav upphov till det euforiska beteendet. För att få en mer tillfredsställande representativitet torde undersökningar av det här slaget även innefatta alkolholfria inrättningar.

Ämne: Sociologi A

Kvalitativ P.M.

[highlight color=”blue”]Ett P.M, Sociologi B.[/highlight]

Eftersom vi själva har studerat på Karlstad universitet en längre tid tänkte vi att det kunde vara intressant att få andra studenters syn på studentlivet.

Vi har således företagit oss att genom en kvalitativ undersökning undersöka i stora drag hur högskolestudenter upplever sin studiesituation. Vad som driver dem, och hur de finansierar sina studier och så vidare.

Resultatet kan vara praktiskt användbart om man vill förbättra, eller kanske förstå studenternas tillvaro. Men det ska i ärlighetens namn tilläggas att denna kvalitativa undersökning lämnar inget större utrym för tolkning på grund av sin blygsamma omfattning.

Om den traditionella forskningsrapporten kan skrivas i efterhand, dvs. när observationerna redan är gjorda så är inte detta fallet med den kvalitativa ansatsen. Den kvalitativa rapporten har ingen mall man slaviskt kan följa, särskilt inte då när studien syftar till att studera en individs upplevelser av ett specifikt fenomen.

Teoretiska utgångspunkter

Även om en standard för utformningen av den kvalitativa rapporten saknas kan man emellertid enas om vissa grundläggande komponenter som måste finnas i den:

Undersökningens syfte

Använd metodik

Erhållen information

Utvärdering av informationen (sammanfattningar och konklusioner)

Att en metod är kvalitativ innebär att den handlar om hur man ska karaktärisera något – hur man ska gestalta det. Den kvalitativa metoden är systematiserad kunskap om hur man ska gå tillväga för att beskriva någonting, och den  syftar till att beskriva egenskaperna hos något, ta reda på hur någonting är beskaffat.

Vanligast är att arbeten som utförs med denna metod syftar till att studera hur människor upplever vissa situationer. Datamaterialet kan vara av olika slag: observationer, intervjuer, bilder, osv.

Undersökningens syfte

Det yttersta syftet med undersökningen är att försöka avgöra hur homogen högskolestudenterna är som grupp. Vad förenar dem? Vad skiljer dem åt?

Använd metodik

God forskning karaktäriseras av att metoden väljs så att den blir ett smidigt verktyg för att få kunskap om det problemområde man valt att studera. Vi kände att den smidigaste metoden att studera någonting så subjektivt som studenters upplevelse av sina studier vore att tillämpa den kvalitativa intervjumetoden.

Först ställde vi några enkla och grundläggande grundfrågor: ålder, kön, skola och ämnesval eftersom dessa variabler är viktiga i det senare tolkningsskedet. Sedan skapade vi en ram, tolv stycken grundfrågor som intervjun utgick från. Dessutom bestämde vi oss för att under intervjuns gång ställa följdfrågor, som ofta uppstår, och är direkt nödvändiga, i den här typen av studier.

Urvalet, fyra manliga studenter, samtliga under 35, men över 25 år, må ge en ensidig bild av studiesituationen.

Vad anbelangar validiteten anser vi att vi hållit inom ämnets ramar. Reliabiliteten om man ser till studentens situation i ett större perspektiv lämnar dock, förstås, en hel del att önska på grund av det ensidiga och föga omfattande urvalet. Men huvudsyftet med denna studie var ju ändå i slutändan att den skulle ge oss en bild av hur en kvalitativ undersökning kan gå till väga, och vilka problem som kan uppstå längs vägen.

Erhållen information

Vi kommer att skriva ut intervjuerna i sin helhet, för att sedan analysera dem, och leta efter skillnader respektive likheter i svaren. Vi kommer dessutom leta efter mönster och olika teman i intervjumaterialet.

Utvärdering av informationen

Resultatet kommer redovisas muntligt för klassen.

Analys av empirisk undersökning på barns påverkan av film och andra medier

Barn och medier

Medie & kommunikation B (obs, den som skickade in uppsatsen påpekar att den skrevs i början av 2000-talet)

Vårt syfte med den här undersökningen var att få en liten bild av vilken påverkan medierna har på barns verklighetsuppfattning. För att åstadkomma svar på denna fråga valde vi att göra en empirisk undersökning med såväl en kvalitativ som kvantitativ ansats.

Den kvantitativa metoden innebär att man samlar på sig en stor mängd data genom exempelvis enkäter och sedan analyserar man svaren i dessa enkäter och når förhoppningsvis en eller flera slutsatser.

Frågeställningarna i  våra enkäter utgick från barnens kännedom om Usama Bin Ladin och händelserna den 11 September. Endast en fråga var dock uttryckligt medieinriktad (”Var har du fått veta mest om Bin Ladin: TV/tidningar, föräldrar/syskon, kompisar, eller skolan”).

Vi kände att Usama bin Ladin passade utmärkt för ändamålet eftersom det var en händelse som fångade allas intresse, även barnens. Och ingen som någonsin slår upp en tidning, eller sätter sig framför TV:n kan ha undgått 11 september.

Enkäterna är utformade så att frågorna inte är ledande, även om de förstås är konstruerade i syfte att ge svar på vår grundfrågeställning om mediernas påverkan på barnen. Vår analys bygger till största delen på den kvantitativa metoden.

22 barn i åldrarna 11-14 fick ta del av enkätundersökningen. Dessutom för att öka reliabiliteten genomfördes undersökningarna på tre olika grupper barn, i tre olika städer. Vi känner att detta urval var tillräckligt stort för att vi skulle kunna urskilja tydliga tendenser.

Den kvalitativa metoden syftar till att beskriva egenskaperna hos något, ta reda på hur någonting är beskaffat. Vanligast är att arbeten som utförs med denna metod söker studera hur människor upplever vissa situationer. Datamaterialet kan vara av olika slag: observationer, intervjuer, bilder, osv. Vi valde intervjumetoden, eftersom vi ansåg att dess möjligheter för följdfrågor bäst kompletterade vår enkätundersökning. Två pojkar, den ena 11, den andra tolv intervjuades.

Efter att vi samlat ihop vårt material analyserade vi barnens svar på frågorna. Dessutom gjorde vi en könsuppdelning i syfte att undersöka huruvida könstillhörighet påverkade svaren. Så var dock inte fallet. Därför hoppade vi över könsaspekten i såväl vår presentation, som analys.

Det mest frapperande resultat vi fann i vår undersökning var att en överväldigande majoritet av barnen uppgav att de fått veta mest om Bin Ladin och händelserna den 11 September från medierna. Grundtesen för denna analys är således att medierna spelar den kanske största rollen i bildandet av barnens världsbild.

Anita Werner hävdar dock motsatsen, och pekar på att mediaforskare ofta utgår från en enkel ”Ett givet stimuli ger en given respons”-modell i sina empiriska undersökningar. Detta resulterar enligt henne som oftast i en ren konsekvensanalys (Werner: 11). Jag är dock mycket medveten om denna problematik efter att ha genomfört flertalet sociologiska undersökningar på universitetsnivå. Jag håller också med henne om att man bör anamma ett holistiskt perspektiv i sina undersökningar, det vill säga man bör se till helhetsbilden. En sådan modell innebär att man studerar mediernas roll i förhållande till alla andra påverkande faktorer som finns i barnets omgivande miljö, som till exempel familj, skola, vänner. Helhetssynen trycker på att det äger rum ett samspel och en växelverkan mellan barn och alla dessa faktorer. Barnets relation till exempelvis föräldrar och vänner påverkar hur han eller hon förhåller sig till TV. Det sker dessutom ett samspel och en växelverkan mellan respektive faktorer, bland annat mellan skolan och föräldrarna eller mellan föräldrarna och TV-mediet (Werner: 11).

Sida med tips på sunda barnfilmer

Om barns datavanor.

Eftersom vår enkät i alla högsta grad kan sägas utgå från en S-R-modell beslöt vi oss för att närma oss det holistiska perspektivet genom ett par kompletterande djupintervjuer. För att nå bästa resultat genom dessa intervjuer är det enligt min åsikt viktigt att man känner de intervjuade barnen och deras livssituation. Dessa kriterier uppfylldes genom att jag intervjuade mina två brorsöner, 11 respektive 12 år. Det hör till saken att jag länge ansett deras miljö vara ganska liberal och tolerant mot det mesta i vårt samhälle. Men, och det här är viktigt, deras inställning mot främmande kulturer och invandrare har inte varit värst liberal. Den har som i de flesta småstadsfamiljer präglats av rädsla och oförståelse. Jag har fått uppfattningen av att detta berott dels på inflytande från kompisar, men att de till största delen naturligtvis påverkats av den omgivande familjens värderingar (som lämnar en hel del att önska, öven om den förstås inte är öppet rasistisk). Dessutom har de haft vissa problem med barn från Balkan på sin skola som lär ha påverkat deras oförståelse mot främmande kulturer. På grund av detta var jag i förhand tämligen säker på att resultaten skulle peka mot ett ökat agg/rädsla mot muslimer, och kanske människor från främmande länder i allmänhet. Den reaktionen är ju dessutom vad det verkar ganska vanlig ute i världen. Såväl i Sverige som i andra länder har det rapporterats om en ökad främlingsfientlighet, och barn är ju förstås extra mottagliga för starka opinionsströmingar i samhället.

Men ingen av dem verkade uppvisa tecken på en ökad rädsla för människor med utländsk bakgrund. Tvärtom så verkar de ha fått en mer nyanserad uppfattning om folk från främmande kulturer efter den 11 september. 11-åringen verkade i och för sig inte ens ha klart för sig att Bin Ladin är muslim, och sätte därför heller inte likhetstecken mellan terrorister och muslimer. 12-åringen ansåg på en direkt fråga att muslimer inte kan ses som terrorister (man kan ju önska att majoriteten vuxna i Sverige hade samma nyktra syn på saken), och på frågan vad en terrorist är satte han likhetstecken mellan terrorister, nazister och rasister. Han ansåg f. ö. att det som skiljer en terrorist från en vanlig krigande soldat är att terrorister är elaka, och att det är de som börjar ett krig. På frågan om varför Bin Ladin genomförde terroristattacken gav båda svar som antydde att Bin Ladin gjorde det av hämnd, eller hat mot USA. Alltså ansåg de inte att attacken var ett utslag av rent godtycklig ondska, eller religiös övertygelse. Intuitivt verkar faktiskt majoriteten av barn inblandade i vår undersökning förstå att en sån förödande attack måste ha föregåtts av någonting, att man inte gör nåt sådant våldsamt bara ”för att förstöra”, eller av ”ren ondska”. Detta leder mig osökt till några av de frågeställningar som ”Våld från alla håll” tar upp.

Cecilia von Feilitzen ställer den kritiska frågan: är mediekulturens effekter alltid något negativt? Hon hävdar att det dramatiserade och verklighetstrogna våldet i medierna eller kulturens återspeglande av makten borde ge publiken insikt om våldets/maktens orsaker och följder, den borde därför också bidra till realistiska föreställningar, demokratiska normer och värderingar samt konstruktiv handling. (Våld från alla håll: 33). Svensk media har i mitt tycke i kölvattnet av 11 september lyckats med att belysa konflikten från så många olika håll att det gett publiken en hyfsat nyanserad bild. Detta återspeglar sig i barnens svar.

Min gissning är dock att medierna i USA inte ger en riktigt lika nyanserad bild av varför det råder så stora motsättningar mellan deras land och den fattiga delen av världen. Jag har i flertalet amerikanska pratprogram hört en åsikt framföras som går ut på att USA är utsatt för terrorism eftersom den tredje världen är avundsjuk på alla deras fantastiska framgångar, och deras oändliga rikedomar. Denna teori är i mina ögon en grov förenkling av verkligheten, men det vore därför mycket intressant att genomföra en liknande enkätundersökning vi gjort på barnen i USA, men även på barnen i Mellanöstern. Vilken bild medierna kablar ut där vet vi inte mycket om.

Men för att återgå till mina brorsöners (särskilt då tolvåringens) plötsligt mycket mer toleranta syn på invandrare tror jag att detta också har mycket att göra med medias genomslagskraft. De första veckorna efter terroristdådet verkade hela världen förvänta sig ett krig mellan den muslimska delen av världen mot den västerländska, såväl på makro- som mikronivå. Men media, med TV i spetsen, lät ideligen människor med motsatt uppfattning göra sin röst hörd i etern. Såväl Bush som vår statsminister och otaliga kultur, medie- och politiska figurer tryckte på att koranen propagerar ett kärleksbudskap, och refererade hela tiden till den muslimska världen som ”våra vänner”. Detta i sin tur måste förstås också ha påverkat lärare och föräldrars syn på saken, som förstås har, även om inte alla barn anser det, en stor inverkan på barnens världsbild. Men, de intervjuade barnen bedyrade att de fått mest information från media, och att skolan knappt diskuterat händelserna överhuvudtaget, och att de dessutom inte pratat så mycket med föräldrarna om saken. Detta betyder att TV:s genomslagskraft vad det gäller människors attityder till saker och ting är till och med större än vad jag från början trodde. Medias ansvar är enorm. Och de har bevisat att när det verkligen gäller försöker de ta sitt ansvar som opinionsbildare på allvar.

Hittills har jag påvisat tydliga tendenser på att barnens världsbild påverkas i positiv riktning av de budskap som florerar i medierna. En mindre positiv sådan är dock, att det amerikanska inflytandet genom medierna verkar vara mycket svårt att värja sig mot. Som exempel kan man peka på att flera av barnen i undersökningen anser att man bör ge Bin Ladin dödsstraff om han fångas. En del skrev till och med uttryckligen att man bör göra det med en giftinjektion, eller sätta honom i elektriska stolen. Detta tyder på att de förhärskande amerikanska attityderna vunnit stort fäste bland de unga i Sverige. Jag betvivlar att föräldrarna eller skolan inpräntat denna specifika form av rättvisa i barnen. Dessa attityder har med allra största sannolikhet vunnit mark genom medierna, huvudsakligen genom video och TV då, förstås.

Hannertz påpekar att västvärlden genom sin överlägsna makt över nyhetsbyråer, nöjesindustrin, reklamfimror och andra medier kan påverka världen mer än vad de själva påverkas (Medier & kulturer: 16). Och ingen av västvärldens länder har ju en större maktposition på mediefältet än just amerikanerna. Och de enda medier från det stora landet i väster som förmedlar bilder av dödsstraff är underhållningsindustrin. Ämnet kommer visserligen upp för debatt då och då i svenska medier, men knappats på en tid då barnen tittar. Märkligt är dock att de verkar så mycket för dödsstraff, eftersom de Hollywoodproducerade filmerna är nästan uteslutande negativa i sin ton mot sitt eget samhälles strängaste straff. Förmodligen är det så att Werners teori om växelverkan mellan olika faktorer som jag nämnde förut, bland annat mellan skolan och föräldrarna eller mellan föräldrarna och Tv-mediet, spelar en stor roll i frågan. Barnen insuper genom filmer de ser bilder av giftsprutan och dödsstraffet, men kanske är de för unga för att förstå att filmen i sig förmedlar ett budskap om att dödsstraff är omodernt och barbariskt. Sedan hör de sina föräldrar prata högt om att Bin Ladin borde ”få dödsstraff när han fångas”. Sedan parar de ihop denna attityd med bilderna av giftinjektioner och dödsstraff de fått via TV:n. Det är ungefär så här, som jag förstår det, attityder kan formas och förstärkas, via växelverkan mellan medierna och andra faktorer, som till exempel föräldrar. Poängen är återigen att medierna spelar en stor roll i barnens verklighetsuppfattning och socialisationsprocess. På gott och ont.

Litteraturlista

Hannerz, Ulf(red).1997. Medier och kulturer. Helsingborg: Carlsson bokförlag

Forsman, Mikael, Von Feilitzen, Cecilia, Roe Keith (red). 1993. Våld från alla håll. Stockholm: Bokförlag Symposion
Werner, Anita. (1996). Barn i TV-åldern. Lund: Studentlitteratur
Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Falun: Ekerlids förlag

Nya tider nya trender

Hand på spåbubbla

[highlight color=”purple”]Följande uppsats skrevs 1998 som en första outline för en C-uppsats i ekonomi. Det är alltid intressant att titta i backspegeln, att läsa en gammal profetia om framtiden. Nedanstående text gör dock inte bort sig, som så ofta är fallet när man ska ge sig på att syna framtiden. Om du är intresserad av ekonomi, utvecklingen av fonder och aktier rekommenderar vi sidan pensionssparande.eu som bland annat analyserar PPM-fonder. [/highlight]

Västvärlden liksom stora delar av vår övriga omvärld är under omvandling. Det är inte det att omvandling inte skett förut, vilket framgår tydligt av ovanstående redovisning, utan snarare med viken hastighet det sker nu. Dessutom medför ny teknologi samt den ökande globaliseringen helt nya förutsättningar för företagande och krav på anpassning.

En klar trend inom västvärlden är den ökande ojämlikheten inom länderna. Mellan 1981 och 1996 ökade klyftorna mellan fattiga och rika i så gott som samtliga OECD-länder, efter en period av snabb utjämning 1950-80. Detta är självklart en följd av den kraftiga strukturomvandlingen menar framtidsforskare Å.E. Andersson Det går fortare att riva ner än att bygga upp. Precis som under slutet av 1800-talet växer en ny klass av superkapitalister fram, som t ex Microsofts B. Gates som snart är rikast i världen genom tiderna (VA nr. 13).

Till detta skall också läggas trenden att samtidigt som globaliseringen ökar, ökar också regionaliseringen. Eller för att uttrycka sig annorlunda. Samtidigt som produktion och konsumtion sprids över allt större delar av världen finns också en trend mot koncentration. Exempel på regionaliseringen är på ett övergripande plan de handelsblock som formas i olika världsdelar såsom ASEAN i Asien, NAFTA i Nordamerika och EU i Västeuropa. Även inom länderna som ingår i handelsblocken finns en i allra högsta grad ökande trend mot regionalisering. I Europa har det under en längre tid pågått en koncentration av ekonomiska aktiviteter i den s k ”blå bananen”. Denna banan är en metafor för det geografiska område som sträcker sig genom Västeuropa från Irland ned till Italien. Tredje världen upplever enorma problem med den koncentration som sker i ”megastäderna”. I Sverige har Stockholmsområdet utsatts för en ökad koncentration av ekonomiska aktiviteter. På ett mikroplan innebär trenden mot koncentration att företag som förut varit konkurrenter, samarbetar inom specifika projekt som går under benämningen virtuella organisationer, sammanslagningar och fusioner etc blir allt vanligare (VA nr.13).

Det lättflyktiga kapitalet skapar en stor osäkerhet för företagen, då man tvingats inse att vi lever i en global värld där investerarna, i realtid, kan flytta sina investeringar med en knapptryckning oavsett var i världen de befinner sig och var de än väljer att investera. Den princip som är rådande på marknaden är den s k vinstmaximeringsprincipen. Den går i korthet ut på att företaget skall maximera värdet på aktien för att tillfredsställa sina ägare och på detta sätt kunna erhålla marknadens förtroende vid utgivning av aktier, vilket i en förlängning innebär att företaget erhåller kapital för tillväxt till ett rimligt pris. Detta medför att företagen straffas omedelbart i form av sjunkande aktiekurser när de skickar negativa signaler till marknaden, vilket i en förlängning betyder dyrare kapital när företaget skall nyemittera.

Ledningen brukar följa den s k signalteorin för att förvissa marknaden om att företaget sköts effektivt. Detta brukar oftast ske via rationaliseringar i form av varsel. Ett säkerställt samband är det att företaget belönas när varsel sker pga rationaliseringar. Detta har till syfte att öka produktiviteten, och straffas när varsel sker pga arbetsbrist. Det händer dessutom att en del företag varslar mer än vad som är ekonomiskt nödvändigt i sin iver att höja priset på aktien.

Beteendet visar att aktieägarna står mer i fokus än någonsin tidigare och att synen på arbetskraften förändrats. Detta medför sammantaget att ledningen måste ta större hänsyn till marknaden idag än vad som tidigare var vanligt och att detta i slutändan får konsekvenser för såväl individerna som hela ekonomier i form av ökad arbetslöshet och osäkerhet (Dagens Industri nr. 92, 1997).

Fokus – tv-mediet – Sociologi B

CRT

Den här uppsatsens syfte är att utifrån ett samhällsteoretiskt perspektiv diskutera media, och dess inflytande på samhället och människorna. Basen för diskussionen utgörs av Bourdieus ”Om Televisionen”.

Jag kommer att titta närmare på medias maktstruktur, och hur denna struktur påverkar maktbalansen i samhället. Dessutom kommer jag diskutera media ur ett rent sociologiskt perspektiv i ett försök att analysera medias psykologiska makt på människan. Slutligen berör jag med Bourdieu som utgångspunkt den utbredda kommersialismen inom media idag. Och vad detta får för konsekvenser på bland annat kulturproduktionen i vårt samhälle.

Media och Makt

Dagens globala ekonomi karakteriseras av en ändlös ström av information, kapital och kulturell kommunikation. Det är dessa flöden av information som dikterar villkoren för såväl konsumtion som produktion. De ligger bortom politisk kontroll, således skänker dessa flöden en enorm makt åt dem som kontrollerar dem. Det är då högst oroväckande att så få aktörer kontrollerar det mesta av världens mediaflöde.

Kapitalet äger media och styr således också till stor del vilka röster som ska få höras. Den amerikanske skådespelaren Denzel Washington sade, i början av året, till det politiska magasinet ”George”: ”Politiska förgrundsfigurer som Martin Luther King skulle aldrig ha fått någon genomslagkraft idag. Säger du inte vad marknaden vill höra existerar du inte” (Citatet är ungefärligt och den svenska tidningen som publicerade Washingtons uttalande har försvunnit ur minnet).

I ljuset av detta uttalande är det intressant att följa den antikommersialistiska rörelse som visade sig för världen under G-7-ländernas möten i Seattle och Schweiz i början på det nya årtusendet. Dessa radikala grupperingar hade för bara tre årtionden sen fått spaltmeter ägnade åt sig i pressen, men nu år 2000 är de i bästa fall förpassade till notisernas värld. Intressant är också att det största, eller rättare sagt det enda stora, artikel, och försök till analys, jag läst om denna radikala gruppering var på en av de stora kvällstidningarnas kultursidor! Tv rapporterade endast med ett fåtal bilder från kaoset i Seattle. Det rent visuella, med unga män och kvinnor i svarta kåpor, som slog sönder skyltrutor och kastade sten mot polisen, var det enda som fick utrymme. Ingen genomgående analys eller ens någon direkt förklaring till ”revoltens” underliggande orsaker stod att finna.

Den 11 september 2000 rapporterade TT från de stundande olympiska spelen i Sydney att tusentals demonstranter försökt hindra deltagare och journalister från att komma in i en byggnad där ”Världsekonomiskt forum” höll sitt möte. Telegrammet beskrev det tumultartade händelseförloppet i stora drag och avslutade med:

”Protesterna har organiserats av en allians som kallar sig S11 (11 september) och samlar aktivister från en lång rad grupperingar. Den gemensamma nämnaren är motstånd mot den rådande ekonomiska världsordningen. Vid mötet i Melbourne ska bland andra Microsofts grundare Bill Gates delta.” [Mindfields kommentar: notera att denna uppsats skrevs innan 11 September 2001]

Som konsument av media blir man förstås nyfiken på vilka dessa aktivister är, var de uppstod, var de återfinns och vad de har för mål. Det är uppenbart att något stort är i görningen när så många människor, i tre olika världsdelar, samlas för att protestera mot världsmarknaden. Men, som sagt, ingen grundligare förklaring eller analys står att finna i pressen. Och i dagens globaliserade värld är det ett måste att figurera i media om man syftar till förändring. Med största sannolikhet kommer dessa radikala grupperingar ignoreras in i glömskans värd – världen utanför media.

Upplagan på dagstidningar i Sverige minskar drastiskt för varje år. Det mesta av bortfallet hamnar hos televisionen. Detta gör att TV:s ansvar blir allt större. Men eftersom tittarsiffror blir en allt viktigare faktor för varje år vågar inte TV-bolagen göra annat än belysa det spektakulära och förvandla det banala till något spektakulärt. Jakten på tittarnas gunst och annonsintäkter förpassar de ”tråkiga” analyserna åt sidan och breder väg åt mer lättillgängliga produktioner som ”katastrof-TV” och ”dokusåpor”.

Det är också mycket oroväckande att, som Bourdieu påpekar, televisionen utsätts för ett enormt ekonomiskt tryck, eller snarare politiskt tryck, sprunget från ägarförhållandena:

”Men det duger inte att nöja sig med att säga att allt bestäms av ägarna, av annonsörerna som betalar för reklamen eller staten som fördelar subventioner. Vet man inte mer om en TV-kanal än namnet på ägaren, annonsörernas andel av budgeten och subventionernas storlek vet man inte särskilt mycket… … de riskerar samtidigt att dölja de mer anonyma och osynliga mekanismer som fortplantar alla de olika former av censur som i sin tur gör televisionen till ett så effektivt instrument för att vidmakthålla den symboliska ordningen” ( Bourdieu: 28-29).

Ägarförhållandena är förstås viktiga av flera orsaker. Bourdieu påpekar att de som har kontroll över produktionsmedlen bestämmer vad och hur något ska lyftas fram i media: ”NBC ägs av General Electric, det vill säga om någon där skulle få för sig att intervjua människor i grannskapet av ett kärnkraftverk… men det skulle ingen ens få för sig” (Bourdieu: 28). Man bör förstås heller inte glömma den kanske viktigaste aspekten av dem alla, nämligen den demokratiska. Det är särskilt i valtider pinsamt uppenbart vilken politisk tillhörighet enskilda media tillhör. Objektiviteten, och därmed demokratin, får ge vika för ägarnas politiska preferenser.

Att media, och särskilt då tv-mediet, ägs av krafter som inte är statligt kontrollerade (det vill säga av folket) utgör förstås en risk för demokratin. Att på elektronisk väg framkalla eller förstärka en presumtiv ledares karisma, samt skapa en illusion av moralisk rättfärdighet som ger samma ledare legitimitet i massans ögon är inte särskilt svårt för den som kontrollerar produktionsvillkoren inom media.

Bourdieu skriver:

”Genom sin räckvidd och oerhörda genomslagskraft får televisionen verkningar som, även om de inte är helt utan tidigare motstycke, nog får ses som enastående. Televisionen kan till exempel en och samma kväll samla fler personer kring kvällsnyheterna än alla franska morgon- och kvällstidningar tillsammans kan uppvisa av läsare. Om den informationen som levereras av ett sådant medium blir homogeniserad, för alla tillgänglig och avslipad information är det lätt att inse de politiska och kulturella följderna” (Bourdieu: 65).

Han fortsätter med att hävda att eftersom televisionens produkt konstrueras för att stämma överens med mottagarens uppfattningskategorier går hela det kollektiva arbetet ut på att homogenisera och banalisera, konformisera och avpolitisera. Dessutom ondgör han sig över att TV:s nyhetspresentatörer, debattledare och sportkommentatorer har blivit ett slags moraliska rikslikare, och gjort sig till språkrör för moralen, vad som är rätt och fel, och vad man bör tänka om ”vad de kallar ´samhällsproblemen´” (Bourdieu: 67). Detta i kombination med TV:s genomslagskraft resulterar förstås i ett enormt ansvar för de människor som har möjligheten att nå en stor publik.

Bourdieu menar att politiska faror är förenade med det traditionella sättet att göra TV eftersom bilden har förmåga att framkalla vad litteraturkritiker kallar en verklighetseffekt, det man ser tror man på. Vetenskapsmän, politiska analytiker, kulturproducenter och forskare som uttalar sig i tv, och pressen också för den delen, måste ta sitt etiska ansvar eftersom det skrivna ordet, och tv-mediet skapar i sig en auktoritet. Det är det klassiska dilemmat för den okritiske hjärnan, ordets makt är stor.

Detta fenomen att så många ”förståsigpåare” har gjort sig själva till språkrör vad som är rätt och fel på tv kan relateras till Webers tankar om vetenskapens värderelation. Enligt Weber består såväl den historiska som samhälleliga verkligheten av en mångfald av handlingar och intressen. All fakta studeras genom ”färgade” ögon, det vill säga forskarens urval och tolkning av fakta relateras omedvetet till honom eller hennes ”kulturella värden”. Därför kan aldrig kulturlivet studeras objektivt. Således bör vetenskapen aldrig enligt Weber uttala sig om värden utan endast om fakta: ”Det är alltid en oöverstiglig klyfta mellan empiriska kunskaper och värdeomdömen. Denna åtskillnad mellan ”är” och ”bör” ska hindra vetenskapsmannen från att använda sin prestige och kunskap för att hävda sina egna värderingar på andras bekostnad” (Weber: 99). Tyvärr är det nog så att nuförtiden håller inte många fackmän detta i åtanke, utan uttalar sig kategoriskt om vad de anser vara den absoluta sanningen. Detta är förstås högst beklagligt, i synnerhet då med tanke på verklighetseffekten ovan nämnt.

De största farorna med denna situation är dock kanske inte att vi matas med en ensidig, eller kanske till och med falsk, bild av våra största samhällsfrågor, utan snarare att tv kan användas som ett medel att skapa falska idéer och föreställningar om andra grupperingar av människor. Den kan förstärka en ”vi-och-dom”-känsla: ”Vardagliga händelser, triviala olyckor och incidenter, kan vara laddade med politiska, etiska eller andra implikationer som gör att de väcker starka känslor, ofta negativa sådana som rasism och främlingshat, ett hat till det främmande som uppstår ur rädsla” (Bourdieu: 35). Ett exempel på detta är ju att media (inte nödvändigtvis televisionen) har en viss förkärlek för att återge inslag från den muslimska världen med kvinnor i slöja; trots att endast en procent av världens muslimska kvinnliga population bär detta speciella klädesplagg. Detta förstärker förstås den negativa bilden av en patriarkalisk och kvinnoförnedrande arabvärld.

Vidare anser Bourdieu att TV mer och mer har förvandlats från ett instrument som återger verkligheten till ett som skapar den. Att TV:s värdering blir utslagsgivande för vår tillgång till en social och politisk existens.

Bourdieu hävdar att många intellektuella har som sitt enda mål när de framträder i media att bli kända. ”Trots sin underordnade, dominerade position inom fältet för kulturell produktion utövar de en alldeles specifik form av dominans: de har makt över de medel som krävs för att uttrycka sig offentligt, för att existera i offentligheten, kort sagt för att bli känd” (Bourdieu: 68). Det är dessa dilettanter, som åtnjuter yrkesrespekt som inte står i proportion till deras meriter, som i många fall är de enda som för sin saks talan. Detta medför förstås en ensidig, subjektiv rapportering från diverse kulturella och vetenskapliga fält.

En stor del av problemet, enligt Bourdieu, är godtycklig selektivitet. Journalisterna väljer endast att belysa det som gör sig bra i TV, och det som själva intresserar dem. Därmed ”censurerar” de andra röster som vore minst lika förtjänta av att höras. Detta om något ger dessa journalister makten att förstärka eller byta ut de rådande ideologiska impulserna i samhället.

Slutligen är det intressant att infoga Foucaults tankar om makt i denna diskussion. Han hävdar att kategorisera saker och ting, att sätta stämpel på människor, att bestämma hur vi tänker, är en form av maktutövande. Denna kategorisering är ju om något utmärkande för dagens media. ”Listmentaliteten” som ett mycket illustrativt exempel hade sin topp under det förra årtusendets sista månader. Den vackraste, smartaste, mest betydelsefulla och mest framgångsrika människan under de gångna tusen åren utsågs världen över. Denna listhysteri återfinns på tv och i pressen varje vecka. Aftonbladet har till exempel en uppmärksammad lista varje fredag på de som för tillfället är mest ”inne” respektive ”ute. Detta är, om än ett banalt, exempel på hur de som har kontrollen över media bestämmer vilka som ska höras och synas. Vilka som ska existera i den stora massans medvetande.

Foucault hävdar dessutom att det föreligger en tendens mot politisk överhöghet i västvärlden, allt och alla ska regleras:

”I den moderna välfärdsstaten – med en sanktionsbaserad kontroll av sociala hot och en modellering av önskvärda individuella levnadsbanor som sprids via massmedia – strålar historiskt olikartade former för subjekttillblivelse samman. Det är en styrning som är angelägen om att både totalisera och individualisera. Det är kan man säga, en styrningsformel som får oss att förväxla normalitetens klädnad med individuell frihet” (Foucault: 359).

Det är tv om något, med alla sina reklamavbrott och produktplaceringar, som får stå som symbol för (det skenbara?) överflödssamhället. Vi är inte i någon mån friare trots att vi har över tusen olika modehus att välja kläder mellan, men tanken är att detta ska få oss att känna oss friare. Ty vem vill upptäcka den sanna fasan i att ha köpt samma svindyra tröja som grannen, och genast bli reducerad till en osjälvständig dussinvarelse…?

TV – en social kraft

Kanske är det dock så att Bourdieus kritik av televisionen är lite väl onyanserad. Man får känslan av att han målar upp en bild där tv i sig är ett oberoende monster som lever ett eget liv, fristående från människorna. Ett populärt uttryck bland mediakritiker var länge att ”media är budskapet”, det vill säga att det inte har någon större betydelse vilken djup produktionen uppvisar, utan snarare, krasst uttryckt, att TV-n står för rörliga färgbilder som underhåller den lättroade massan. Men, jag anser att detta är att avfärda fenomenet tv på ett alldeles för lättvindigt sätt. Dokusåporna är kanske det tydligaste exemplet på att TV-n i sig inte lockar tittarna utan att mediet kan vara ett socialt medium som tillhandahåller oss sociala impulser.

Vi tittar på dessa program för att kunna identifiera oss med, och studera andra människor (om än i ett konstlat habitus).

Dessutom fungerar dessa program som ett socialt substitut för ensamma människor. Vad jag vill ha sagt med detta är att man nog inte i alla sammanhang bör se tv som ett fristående subjektivt fenomen, utan endast som ett forum, en kanal för mänsklig interaktion (även om den i de flesta fall är ensidig). Människan är större än mediet, människan är budskapet.

Durkheim påvisar hur sociala strukturer och institutioner inte enbart kan förklaras utifrån specifika egenskaper eller psykiska tillstånd hos enskilda individer. Han pekar istället på hur överindividuella krafter formar ett kollektiv. Durkheim menar att den sociala verklighetens objektivitet existerar frikopplad från och utanför individerna:

”…den totala samverkan mellan individerna resulterar med tiden i en objektiv ordning, som går bortom det som existerar på individnivå och som följer sina egna överindividuella principer … Den sociala, överindividuella ordningen är den primära, medan individernas handlingar och föreställningar är en härledning eller verkan av den … sociala fakta utövar ett tvång mot individerna” (Durkheim: 78-79).

Han menade att även på områden där vi upplever frihet, där vi känner att våra val är utslag av vår fria vilja är detta ändå en följd av någon form av socialt tvång. Och att människors idéer, begrepp och föreställningar, hela deras verklighetsuppfattning, är resultatet av en social eller kulturell påverkan. En av de starka överindividuella faktorerna, enligt Durkheim, är språket: ”När individerna växer upp inom en språkgemenskap, tillägnar de sig också kollektivt givna sätt att tänka och kategorisera …det råder ett samband mellan den sociala strukturen och det sätt på vilket verkligheten struktureras genom språket” (Durkheim: 81). Hade Durkheim verkat i vår tid vad skulle han då inte ha sagt om nutidens massmedia i allmänhet och televisionen i synnerhet? Inget enskilt kulturellt fenomen har haft en sån genomgripande genomslagskraft som televisionen.

Det är lätt att tänka sig att han skulle ha sett televisionen som en starkt socialiserande kraft. En överindividuell struktur som hjälper till att reproducera de sociala strukturerna i vårt samhälle. De kollektivt påverkade tankemönstren, som gör det möjligt för individerna att få en ordnad verklighetsuppfattning, borde ju rimligtvis förstärkas av televisionens kraft. Dessutom har ju detta mediums intrång gjort det möjligt för en globaliserad ”Vi-känsla”. Det är lätt att tänka sig att till exempel ”amerikanisering” av flera västländer möjliggjordes till största delen av den rörliga bildens uppfinnande.

70-talisterna var de första som fick tv med bröstmjölken. Deras referensramar skapades inom ett elektroniskt landskap. John Bickford Jrs tankar om socialisationsprocessen påminner till stor del om Durkheims: .” :

“Every individual is to a large degree a product of the environmental influences that shaped his development; the experiences of the child in every sphere direct the manifestation of adult belief and value systems, morality, personality, and behavioural patterns.”

Bickford Jr utvecklar sedan detta tankemönster med att fastställa att den sociala och kulturella miljön är bland de starkaste påverkande faktorerna; att alla generationer är definierade av något övergripande, som utan urskiljning penetrerar hela det sociala spektrumet, som till exempel ett krig eller ekonomisk depression. 70-talisterna)1 har dock varken upplevt något större krig, eller depression. De är i stor grad helt definierade av media. De talar samma språk, samma jargong, och har utvecklat likartade referensramar via i stort sett samma tv-program.

Under en lång tid har västvärlden konsumerat samma bilder och budskap via media. De kulturella ikonerna är i huvudsak de samma överallt. Och eftersom den kulturella sfären, enligt Durkheim och de flesta sociologer, är en faktor som i allra högsta grad definierar vårt sociala väsen har detta om något banat väg för den globaliseringsprocess vi nu ser skölja över världen. Jag återkommer till detta senare.

En annan aspekt av denna extrema exponering av mediala impulser manifesterar sig i, vad man i USA kallar, ”media-awareness”. Det vill säga den elektroniska kulturens barn är väl medvetna om medias olika manipulativa trick för att förföra konsumenten. De låter sig inte luras av medias uppmålade värld av vackra människor och överflöd. Denna medvetenhet om medias eufemistiska bild av produktionsförhållandena i kombination med deras uppfattning av världen som den verkligen är resulterar i ironi, cynism och en allmänt uppgiven syn på framtiden.

De elektroniska budskapen de bombarderats med är motsägelsefulla, och leder till alienation. Mediakonsumenten känner sig alienerad från medias skönmålade värld och den faktiska verkligheten. Habermas berör detta fenomen i sin tes om systemets kolonisering av livsvärlden. Han hävdar att den hårda konkurrensen mellan företagen tvingar dem till intensiv marknadsföring och reklam som syftar till att påverka konsumentens behov och identitetsuppfattning. De skapar behov som konsumenten tillgodoser genom att köpa deras varor och tjänster: ”Resultatet blir kriser i livsvärlden, som kommer till uttryck i upplevelser av meningslöshet… och osäkerhet om den personliga identiteten och var man hör hemma. Detta är livsvärldselement som endast kan skapas kommunikativt” (Habermas: 398).

Dessutom har människan aldrig blivit utsatt för ett sådant veritabelt bombardemang av budskap och information. Valfriheten ter sig enorm, möjligheterna oändliga. Den kanadensiske författaren Douglas Coupland anser att detta postmoderna fyrverkeri av möjligheter tenderar att leda till: “Option Paralysis: The tendency, when given unlimited choices, to make none” (Generation X: 149).

Kommersialismen – kulturens fiende nummer ett?

Mycket av kritiken man nuförtiden hör om media handlar allt mer om dess ökade kommersialisering. Bourdieu använder sig av termen audimat, som är den franska publikmätningsmetod som i huvudsak TV-kanalerna använder sig av.

”Detta mått har blivit den yttersta värdemätaren för journalister även i de mest självständiga organ … Annars sitter en audimat i bakhuvudet på alla journalister, och en ”audimat- mentalitet” har trängt in på redaktioner och förlag: överallt tänker man i termer av försäljningsmässig framgång” (Bourdieu: 43).

Han menar att audimat definierar kommersialismens logik och därmed bestämmer kulturproduktionen i sin helhet, och, detta är viktigt, dessutom pekar Bourdieu på att mänsklighetens kulturella skapelser har producerats tvärs emot marknadens logik. Det är i ljuset av detta historiska faktum högst oroväckande att denna ”audimat- mentalitet” tränger allt djupare in i den vetenskapliga sfären. Som exempel kan man ju ta den filosof (den enda som frekvent uppträtt i TV de senaste åren) som brukade häva ur sig en massa obegripliga och dubiösa teorier i Robert Aschbergs produktioner i mitten av 90-talet. De namnkunniga filosoferna i Sverige är dock som brukligt ganska ljusskygga varelser.

Men, när då någon tvivelaktig karaktär framträder i TV och kallar sig filosof; och när denne människa framställs av TV-folket som en nidbild av en sådan, och gör allt för att själv förstärka denna karikatyr av en filosof, tappar ämnet respekt bland tittarna, folket.

Detta var för övrigt kutym ett tag i Aschbergs program, att låta de allra mest spektakulära och tvivelaktiga, akademiska typerna framföra sina åsikter på bästa sändningstid. Nu, ett halvt decennium senare, när även de ljusskygga akademikerna börjat framträda i TV har det blivit allt svårare att särskilja klåparen från ”den äkta varan”. Akademisk legimitet tilldelas såväl kreti som pleti. För den kritiske tittaren är detta en ren plåga, för den okritiske rentav farligt.

”Audimat- mentaliteten” har trängt in i avantgardeförlagen och lärdomsinstitutioner och detta riskerar att leda till, enligt Bourdieu, en rubbning av produktionsvillkoren för verk som kan tyckas vara avsedda endast för de få invigda (eftersom de inte tilltalar den breda publiken) men som på sikt skulle kunna skapa en egen åhörarskara.

Men det finns även en mycket allvarligare kritik mot kommersialismens utbredning i Tv-mediet. Aktörerna går över lik i sin jakt på högre tittarsiffror och större annonsintäkter. Robinson startade en hel trend av vad man i vissa kretsar kallar ”fascist-TV” , de så kallade dokussåporna. I första omgången av Robinson tog den först utröstade deltagaren sitt liv (de flesta är överens om att deltagandet i programmet var en bidragande orsak till detta), i TV3:s ”Baren” förra veckan slogs deltagarna med järnrör och knytnävar2, och i femmans nystartade ”Big Brother” har redan två av deltagarna hoppat av eftersom pressen blev för stor. Den senaste att hoppa av blev till och med rådd till det av sin psykolog.

Ett annat relativt nytt fenomen är de pratprogram som uppstod i USA för något decennium sedan, nämligen alla dessa ”shower” som tar upp ämnen som ”Jag har ett incestuöst förhållande med min mor”, ”Jag har haft sex med hela vintergatan” och ”Mitt namn är perversion, hör mig mjaua”. Ingenting är längre heligt. Det mänskliga och allra mest privata exploateras inför världens ögon. De sociala och privata sfärerna som tidigare betraktats som tabu i TV har nu, inför de allestädes närvarande och manipulerande kamerorna, förvandlats till sociala experiment kryddat med lättillgängliga lekinslag. Bourdieu hävdar att dessa produktioner är utslag av rent fjäsk för publiken i och med att de tilltalar voyeuren och exhibionisten inom oss.

De båda sistnämnda begreppen är dock inget annat än två fenomen som varit naturliga så länge det funnits människor. Att se och bli sedd är grundläggande för vår mänsklighet och att detta nu exploateras av televisionen är inte på något vis överraskande. Inte heller går det (det kanske inte ens är önskvärt att) hejda detta förlopp. Därmed inte sagt att producenterna inte har något som helst ansvar för de människor som väljer att delta i dessa produktioner. Det måste någonstans dras gränser för dessa program hur lukrativa de än må vara. Och det är väl kanske däri den största problematiken ligger. Vem ska våga dra gränser när man riskerar att förlora marknadsandelar på kuppen?

TV inte bara av ondo?

Kritiken mot media i allmänhet och televisionen i synnerhet är från den intellektuella sfärens sida ganska hätsk. Genom att titta på tv blir massan blir duperad, förslöad, fördummad och utvecklar identitetsstörningar heter det. Dessutom använder diverse politiska organ och olika intressegrupperingar tv som ett instrument som ett led i att få sin vilja igenom – som ett maktinstrument.

Det finns dock alltid två sidor av samma mynt. För man bör heller inte glömma att vi genom samma medium lättare kan identifiera oss med främmande kulturer, lära oss utländska språk och så vidare. TV-n har verkligen sedan dess genombrott varit en faktor i den ökade globaliseringen och toleransen folkslag emellan. Den har i allra högsta grad bidragit till vad Weber kallar ”avförtrollning”, det vill säga den avmystifiering som skett i världen genom historien. Televisionen har makten att genom främmande kulturers televiserade draman, eller genom djuplodande dokumentärer krympa det sociala rummet.

Detta medium är som denna uppsats visat ett mycket kraftfullt instrument som i rätta händer kan hjälpa, men i fel händer stjälpa. Precis som det muntligt uttalade, eller det skrivna ordet. Precis som det alltid varit och kommer att förbli. Oavsett vilka kommunikationsmedel som uppfinns kommer det alltid vara människan bakom ”maskinen” som kommunicerar med mottagaren. Mediet i sig är aldrig ett budskap.

Litteraturlista:

Bickford, Jr., John H. A Generation Lost in Space. Online: Http://www.geocities.com/collegepark/1150/genx.html. 10 Oct. 1999.

Bourdieu, Pierre (1998): OM TELEVISIONEN. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Coupland, Douglas (1992). Generation X: Tales For an Accelerated Culture. London: Abacus

 

Vetenskapsfilosofi och Etik – de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment

Uppgift Psykologi A: Reflektera över de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment samt de mått och steg han vidtog för att bedriva etiskt korrekt forskning.

Milgrams lydnadsexperiment

Denna fråga skulle förstås inte ens behöva diskuteras om det inte vore för faktumet att  försökspersoner som blivit utsatta för experiment, som på något sätt kunnat skada deras psykiska välbefinnande, i själva verket tagit skada även efter de fått reda på att allt bara var ett ”oskyldigt” experiment.

Flera är de personer som deltagit i socialpsykologiska experiment som efter en lång tid efter experimentet lidit av stress-syndrom. Det har med andra ord ingen betydelse att de fått reda på att det de just upplevt var ett experiment. Som nån kändis sa efter att ha blivit lurad i TV 3:s ”Blåsningen”: ”När allting hände kändes det verkligt. Det är svårt att skaka av sig den känslan trots att jag vet att det bara var på skoj. Det som har hänt har hänt vilket som.”

Då förstås frågan: Kan dessa experiment rättfärdigas av det vetenskapliga intresset? Är det värt att vissa människor tar skada om det är nödvändigt för att forskningen på området skall gå framåt? Det är väl egentligen den sistnämnda uppfattningen Milgram förfäktar när han försvarar ”deception”-experiment, även om han försöker vrida till det så att frågan egentligen handlar om huruvida någon tar skada överhuvudtaget. Dessutom hävdar han att lekmän, det vill säga allmänheten, försvarar nödvändigheten av dessa experiment, i och med att i någon undersökning ansett att frågan om ”deception” är av underordnad betydelse.

Vidare kan man ju likt, Milgram, hävda att många andra forskningsområden är mycket skadligare. Särskilt då inom medicinområdet. Slutligen: Så länge man kan utföra experiment på djur som i slutändan slutar med att de per automatik dör och försvara detta med att det görs i mänsklighetens intresse borde man också kunna utsätta människor för socialpsykologiska experiment som på sin höjd resulterar i någon månads sömnlöshet.

Vad vidtog då Milgram för mått och steg i sin forskning? Vad var det som det brast i som satte igång hela diskussionen? Om man utgår från de etiska riktlinjerna som målas upp i Atkinsons ”Ethical issues in psychological research” är svaret givet: Det brast i nästan allt.

  • Den första principen är att mänskliga försöksobjekt inte får utsättas för risker som är högre än de risker de stöter på i vardagslivet. Ingen kan på fullaste allvar, inte ens Milgram själv, hävda att normala människor stöter på en situation där de ska tillfoga en annan människa skada endast för att en annan människa beordrar dem att göra så.
  • Den andra principen föreskriver att försökspersonerna måste delta frivilligt i studien, och tillåtas dra sig ur den när de så önskar, samt informeras i förväg om komponenter i experimentet som kan tänkas influera deras samarbetsvilja. Den sista punkten bröt som bekant Milgram mot å det grövsta.
  • Den tredje och sista principen förbjuder att experimentet inkräktar på individens privatliv, och ingen information om individen får publiceras utan dennes samtycke. Denna punkt verkar det dock som Milgram respekterade.

Till Milgrams försvar bär dock tilläggas att dessa etiska principer skapades efter hans experiment. Dessutom avlutade han alltid varje session med att informera deltagarna om syftet med undersökningen de just deltagit i, samt en förklaring över tillvägagångssättet. Vidare fick deltagarna möjlighet till ett lugnande samtal med deras ”offer”. En detaljerad rapport om undersökningen skickades också ut till samtliga deltagare efter dess slut. Dessutom anlitade Milgram en psykiatrier som fick i uppgift att undersöka huruvida deltagarna tagit skada av undersökningen eller inte.

Slutligen bör det sägas att en tid efter experimentet skickade Milgram ett frågeformulär till de människor som deltagit i hans experiment, däri syftet var att klarlägga deras inställning till experimentet de deltagit i. Resultatet pekade på att en övervägande majoritet var positiva till experimentet. Kritiker hävdar dock att resultatet är ett utfall av ”kognitiv dissonans”, ju mer försökspersonerna hatade experimentet ju mer troligt är det att de i efterhand hävdade att de var för det. Ett slags ”Stockholmssyndrom” skulle man kunna säga. Men hur det än ligger till med den saken så var det ändå en procent som inte hade velat vara med i experimentet och som med all förmodan tagit skada av det. Och en procent är i detta sammanhang en procent för mycket, om man ska följa de etiska principerna. Därför vore det omöjligt för Milgram att utföra samma experiment idag.

Ge förslag på hur man skulle kunna förändra Milgrams experiment för att genomföra det igen idag med tillstånd från HSFR.

Varken forskningskravet eller individskyddskravet är emellertid absoluta utan måste alltid vägas mot varandra. [Min kursiv] Inför varje vetenskaplig undersökning skall en vägning göras av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för berörda undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare och eventuellt för tredje person. Såväl kortsiktiga som långsiktiga följder skall därvid beaktas”

Ovanstående rader är av yttersta betydelse eftersom de skapar en gråzon. Och det är i denna gråzon vi måste uppehålla oss om vi ska utföra ett riktigt socialpsykologiskt experiment. Vi får helt enkelt hävda att kunskapstillskottet är enormt och risken för psykiska skador hos de deltagande minimal. I slutändan handlar det ändå alltid om en definitionsfråga. Vad som kan definieras som skadligt kan lika gärna definieras som lätt obehagligt…

Till exempel berättade en lärare i psykologi på Karlstads universitet att de utfört experiment där de hällt i vissa deltagare alkohol utan att informera dem om att det var just alkohol. Därmed spelade de i gråzonen jag nyss nämnde. Det ligger i allmännyttans intresse att forska i alkoholens olika effekter, och så värst skadligt är väl ändå inte alkohol. Det kan på sin höjd resultera i lite obehag. Man skulle ju lika lätt hävda att alkohol är väldigt skadligt och det var djupt oetiskt av KAU att inte informera deltagarna om att de skulle använda sig av starksprit i undersökningen. Det är som sagt en definitionsfråga.

Vad det gäller de fyra huvudkraven som HSFR föreskriver så kan vi redan på planeringsstadiet bortse från de två första eftersom de inleds med hjälpverbet ”bör”. De två andra huvudreglerna konfidentialitetskravet och nyttjandekravet är inget vi behöver oroa oss för eftersom vårt tillmötesgående av dessa regler ändå inte påverkar vårt lydnadsexperiment. Detsamma gäller de övriga reglerna, med ett möjligt undantag. Nämligen regel nummer 4. Vi kan komma att behöva rucka lite på denna regel: ”I sitt beslut att delta eller avbryta sin medverkan får inte undersökningsdeltagarna utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan.”

Vi vill förstås vara bestämda i vårt uppträdande mot deltagarna, annars finns det risk för att syftet med hela vårt experiment går förlorat. Hela idén är ju att mäta deras grad av lydnad gentemot en auktoritär entitet, och detta kan endast åstadkommas genom stark påtryckning och påverkan. Det är här definitionsfrågan återigen blir aktuell. Vad är otillbörligt och vad är tillbörligt? Vi hävdar förstås att våra påtryckningar är tillbörliga, även om andra kanske ser lite annorlunda på saken. Men det är ju trots allt ett senare problem. Låt undersökningen börja.

 

Människan i tjänstesamhället – inlämningsuppgift Sociologi A

Inlämningsuppgifter på Svenssons och Orbans bok

Människan i tjänstesamhället.

Kap. 10

Min forskningsfråga skulle vara ”Har de reciproka tjänsterna ökat eller minskat i det svenska postmoderna samhället”? Enligt texten hävdar ju vissa forskare att den minskat i takt med industrialiseringen och urbaniseringen. Men å andra sidan tycker man att 90-talets depression och nedmonteringen av välfärdssystemet borde ha bidragit till en smärre ökning. Det vore hur som helst intressant att undersöka denna fråga närmare.

När det gäller metodikkursen tycker jag att vi borde fått två korrekt genomförda och illustrerande kompendier på såväl en kvantitativ som en kvalitativ undersökning. jag tycker att sådana illustrerande kompendier borde på det hela taget användas mer i utbildningssyfte inom sociologin i Karlstad.

Kap. 7

Arbetet inom sjukvården delas in i vårdarbete, medicinskt arbete och administrativt arbete. Den förra kategorin är strikt reglerat av lagar och förordningar. Formella möjligheter att bryta denna reglering är begränsad. Vårdarbetet och det administrativa arbetet är dock inte fullt så formaliserat.

Läkarens huvudsakliga arbetsuppgift är att ställa diagnos och fatta beslut om behandling. Deras ansvar är enormt. Sjuksköterskorna och undersköterskorna däremot har inte alls samma ansvar vad gäller normalitet, värderingar och bedömningar.

Subordination innebär att läkarna beskriver situationer och möjligheter till handlande i ett yrke. Detta medför att undersköterskor och sjuksköterskor är underordnade läkarna. Läkarna begränsar även sitt yrke, och dikterar sjuksköterskornas befogenheter. Sjuksköterskorna utestängs, på grund av bristande utbildning, från vissa sysslor inom vården.

Undersköterskorna å sin sida är underordnade sjuksköterskorna. Om de senare har bisysslor inom vården som till exempel administrativa uppgifter samt förbereder medicinska undersökningar, så har de förstnämnda i huvudsak enklare sysslor inom omvårdnadsarbetet. Utbildningsnivån för undersköterskor är således lägre.

Kap. 8

  1. Daniel Bell säger att tjänstearbetet innebär en ökning av livskvalitet eftersom samspelet med människor är symptomatiskt för just denna typ av arbete. Och detta innebär per automatik, enligt Bell, ökat välbefinnande.
  2. Deras ostrukturerade intervjuer har utgått från frågeställningen: ”Vilka faktorer påverkar mötet mellan servicearbetare och kund i ditt företag” Uppföljningsfrågorna berör handlingsfrihet, kontroll, personlig involvering, och så vidare. I kapitlet i övrigt frågar de om huruvida arbeta med tjänster är ett nytt sätt att umgås, kommer den kommersiella tjänsterelationen att prägla även den normala interaktionen mellan människor när tjänstesamhället utvecklas, spänningen mellan den organisatoriska styrningen och den personliga involveringen, och slutligen hur det kan vara att jobba med människor och hur detta påverkar personligheten och synen på människor och umgängesliv i det postindustriella samhället.
  3. De har använt sig av intervjuer, samt analyserat sekundär källor.
  4. De säger att tjänstearbetet innebär en ökning av socialt umgänge, och att detta kan leda till att en form av social trötthet, vilket i sin tur leder till att man drar sig undan människor på fritiden.

Kap. 9

Huvudpoängen är att kvinnors möjligheter i arbetslivet hämmas av att de olika nätverkerna som utgör arbetsmarknaden är mansdominerad, och patriarkisk. Dessutom är samhället uppbyggt av män för män.

Uppsats om kvinnokämpen Simone de Beauvoir

Simone de Beauvoir publicerade sin bok ”Det andra könet” 1949. Den slog ner som en bomb, och möttes av såväl jubel som stormande protester. Likväl räknas den än idag som själva standardverket för kvinnans frigörelse.

Hon föddes 1908, och växte upp i en högborgerlig familj i paris. Den miljön bröt hon sig dock fri från tidigt, och blev så småningom gymnasielärare och doktor i filosofi i Sorbonne, där hon också mötte den franske filosofen Jean Paul Sartre, som kom att bidra mycket till hennes livssyn och tankar kring kvinnans frigörelse. Det är väl kanske därför på sin plats att börja denna uppsats, med en kort genomgång av Sartres existentialistiska filosofi som var en stark inspirationskälla när Beauvoir skrev ”Det andra könet”.

Sartre förnekade tanken på en gemensam mänsklig natur. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. Han tog avstånd från tanken att moralen, vad som är rätt och fel, gott och ont, vilade på gudomlig grund. Utan endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t ex vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde. Med andra ord eftersom det inte föreligger nån intelligent design bakom livet finns det inget gott, ont, rätt eller fel i objektiv mening.

Således hörde Sartre till de ateistiska existentialisterna. Jostein Gaarder kallar Sartres filosofi för en ”skoningslös analys av människans situation när `Gud är död´ ” (Gaarder: 460). Sartre menade att just på grund av detta faktum, att inga värden existerar utanför människan, måste vi ta ansvar för oss själva och varandra, och att det är vi som ska ge mening åt vår tillvaro: Att existera är att skapa sin egen tillvaro.

Utmärkande för existentialismen är synen på människan som en fri varelse som själv är ansvarig för sina ställningstaganden och val av handlingsalternativ. Människan blir vad hon själv väljer att göra sig själv till. Oavsett om jag kan finna något mönster i tillvaron är det jag själv som måste komma fram till vad jag vill leva och dö för. Och detta oberoende av hur genomtänkta och riktiga svar jag kan överta från andra. ”Väljer hon inte har hon ändå valt” Hon överlåter nämligen i det läget valet på någon annan eller på opersonliga yttre omständigheter. Faller människan för det yttre trycket hon utsätts för av inlärda konventioner, andra människor och samhället förlorar hon sig själv och blir en så kallad ”dussinvarelse”, ett opersonligt ting.

Sartre myntade ett uttryck, ett koncept, som blev existentialisternas slagord, nämligen: ”Existensen föregår essensen”, vilket betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition först efteråt. Enligt existentialisterna kan hon omöjligen definieras eftersom hon ingenting är. Hon blir ingenting förrän först senare, hon blir vad hon själv skapat sig till.  Människan är enligt Sartre ”dömd till frihet”.  Han skriver:

”Om existensen verkligen föregår essensen, kan man ju aldrig förklara något genom att hänvisa till en fix och given människonatur, med andra ord: här råder ingen determinism, människan är fri, människan är lika med frihet. Om å andra sidan  Gud inte existerar, så står vi inte inför några värden eller bud som kan rättfärdiga vårt uppförande. Vart vi än vänder oss inom värdenas ljusa domäner kan vi omöjligt finna något försvar eller någon ursäkt. Det är vad jag vill uttrycka när jag säger att människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte har skapat sig själv, och ändå fri eftersom hon en gång utslungad i världen bär ansvar för allt vad hon gör” (Med cykelhjälm och magen bar: 27).

Och det är just denna grundtanke att människan är fri, att hon skapar sig själv som de Beauvoir knyter an till när hon hävdar att det inte finns någon deterministisk manlig respektive kvinnlig natur ristat i kosmisk sten.

Simone de Beauvoir hävdar att varje kvinna och man är ett vara för sig, inte i sig, och måste själva ständigt transcendera sig själva, det vill säga:

”subjektet uppnår sin frihet enbart genom att ständigt nå ut över sig själv mot nya fria mål … Varje gång denna utåtgående rörelse stagnerar, dvs. varje gång som transcendens faller tillbaka till immanens sker en degradering av existensen till ett ´i sig´, av friheten till något skenbart. Detta blir till ett moraliskt felsteg om det accepteras av subjektet, om det påtvingas subjektet, tar det formen av ett svek och förtryck” (de Beauvoir: 24-25).

Enligt de Beauvoir är det som utmärker kvinnans ställning att hon likt männen äger ett autonomt subjekt, men männen och manssamhället tvingar henne att på sig rollen som ”den andra”. Om mannen i vårt samhälle har en transcendent, överskridande natur, han ger sig utanför hemmets sfär för att söka en mening och definition av sig själv, så har kvinnan tvingats till mannens. Hon har förpassats till hemmet, till det jordbundna. Och eftersom då kvinnan har samma begär efter självförverkligande och frihet som mannen, samtidigt som hon reducerats till immanens, ett objekt, menar de Beauvoir att kvinnans rådande situation är i det närmaste ohållbar. Hur skall hon kunna hitta oberoende i en oberoende ställning? Jostein Gaarder skriver: ”I vår kultur är det kvinnan som har blivit ´det andra könet´. Det är bara mannen som framstår som subjekt. Kvinnan är bara ett objekt till mannen. Och därför har hon fråntagits ansvaret för sitt eget liv” (Gaarder: 464).

Enligt de Beauvoir är då feminismens uppgift att frigöra kvinnan från hennes objektifiering. Hon måste frigöra sig från sin beroendeställning till mannen, och ta ansvar för sitt eget liv. Det är nämligen inte bara mannen som förtrycker kvinnan, hon förtrycker sig själv i lika hög grad. Hon bär det yttersta ansvaret för sitt eget liv, och därmed också för sin egen frigörelse. Existensen föregår som sagt existensen. Med samma logik är flickan människa innan hon blir kvinna. Karaktärsdragen i en människa, den så kallade ”kvinnligheten” i en kvinna är endast speglingar av kulturen:

”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinna. Det är bara i förhållande till andra som individen kan uppfattas som det andra” (de Beauvoir: 162).

Simone de Beauvoir betonar att det är med ögonen och händerna som unga pojkar och flickor upplever världen, inte med könsorganen. Alla barn delar samma glädjeämnen och samma intressen: de går igenom samma genitala utveckling och utforskar sina könsorgan med samma obestämda lustkänslor. Hon understryker också att fram till tolv års ålder har flickan lika god fysik som sina bröder, och uppvisar samma intellektuella förmåga. Det finns inte något hon upplever som främmande att tävla med pojkarna om: ”Om hon långt före puberteten och ibland redan i spädbarnsåldern verkar sexuellt specificerad, så beror det inte på att några mystiska instinkter bestämmer henne för passivitet, koketteri och moderlighet…” (de Beauvoir: 163). Orsaken står förstås att finna i omgivningens sätt att forma in individen i redan färdiga mallar. Pojkarna ges utrymme till transcendens, medan flickorna påtvingas ett bestämt vara som förvandlar henne till ett opersonligt ting.

Simone de Beauvoir hävdar att: ”Kvinnans medvetande om sig själv bestäms inte enbart av hennes sexualitet utan återspeglar en situation som beror på samhällets ekonomiska struktur, som i sin tur återger den grad av teknisk utveckling som mänskligheten har uppnått” (de Beauvoir: 37). Hon hävdar vidare att redan innan civilisationens gryning hamnade kvinnan i underläge eftersom hon framstod som underlägsen på grund av hennes bristande styrka. Som exempel på detta nämner hon att det är endast män som är avbildade med tunga stridsklubbor. Men, i det moderna postindustriella samhället som präglas av teknologi är inga fysiska hinder övermäktiga kvinnan. Problemet är dock att det är svårt för en kvinna att slå sig in på den av männen strukturerade arbetsmarknaden, och detta ekonomiska förtryck resulterar även i det sociala förtryck hon utsätts för. ”Jämnlikheten mellan könen kan återupprättas endast när båda könen uppnått lika juridiska rättigheter, men för denna frigörelse krävs att hela kvinnokönet träder in i det offentliga näringslivet” (de Beauvoir: 39).

De Beauvoir menar att kvinnan är förpassad till hemmet och att detta binder henne. Hennes arbete är inte av omedelbar nytta för kollektivet, det producerar ingeting konkret och det mynnar inte ut i framtiden. Hon menar att husmoderns arbete får mening och värdighet först då det ingår i tillvaron för andra (läs: maken eller sönerna), som transcenderar sig själva och går ut i samhället, där de verkar aktivt och produktivt. Husmodern blir alltså inte fri av hennes arbete i hemmet, tvärtom gör det henne beroende av man och barn. Det är genom dem som hon får sitt existensberättigande, medan hon för dem endast är en obetydlig mellanhand (i alla fall upplever hon det så).

Hemmets sfär som kvinnan blivit förpassad till, och inlåst i, gör henne passiverad och fördummad. De Beauvoir förkastar totalt tanken på att människan kan nå självförverkligande i sina intressen och hobbys: ”Den sysslolösa kvinnan försöker inte få ett bättre grepp om världen, bara avskaffa tråkigheten. En verksamhet som inte öppnar för framtiden leder tillbaka till immanensens fåfänglighet” (de Beauvoir: 365). Det är bara, enligt henne, självständigt arbete som kan leda till äkta självständighet för kvinnan. Detta är hennes grundlösning på problemet.

Om kvinnorna som kollektiv träder ut i det offentliga näringslivet, och där ges samma villkor som männen uppnår de ekonomiskt oberoende. Detta skulle frigöra kvinnans subjekt från mannen och hon skulle fritt kunna sträva mot sina egna mål i livet.

Problemet är dock att samhället fortfarande är uppbyggt på ett sådant sätt att det är lättare för en man att slå sig fram i näringslivet. Han tjänar mest, och har därför större ”rätt” att ställa villkoren, till exempel var familjen skall bosätta sig, osv. Kvinnan har ett nedärvt mindervärdeskomplex, och är inte lika benägen att ta för sig i samhället som mannen. Dessutom tjänar inte mannen någonting på kvinnans totala frigörelse: ”Få önskar ur djupet av sitt hjärta att kvinnan ska lyckas förverkliga sig själv. De som föraktar henne inser inte att de skulle vinna på det, och de som dyrkar henne ser alltför mycket till vad de har att förlora” (de Beauvoir: 450). Därför motarbetas hennes emancipation medvetet eller omedvetet av männen.

Men hur mycket möjligheter som än öppnas för kvinnan i arbetslivet är hon begränsad av det biologiska faktum att det är hon som föder barn. Det är myten om moderskapets naturlighet som ställer krav på kvinnan som hon förväntas leva upp till. Därför är det mycket svårare för en kvinna att lämna barnet hemma och ägna sin tid åt karriären: ”- påståendet att det finns en lag som i himmelen eller jordens innandömen som kräver att mor och barn uteslutande tillhör varandra. Denna ömsesidiga tillhörighet är i verkligheten inget annat än ett dubbelt och ödesdigert förtryck” (de Beauvoir: 347). För att återknyta till Sartre, finns det ingen determinism, inga universella värden. Människan är fri att skapa sina egna värderingar. Därför finns det ingen himmelsk lag som säger emot att mannen likaväl kan stanna hemma med barnet som modern.

Om Simone de Beauvoir då trycker på kvinnans kollektiva inmarsch i arbetslivet, med ekonomiskt oberoende och ett raserande av det patriarkaliska samhället som följd, som det viktigaste steget mot frigörelse så är hon ändå noga med att påpeka att arbetet aldrig kan vara detsamma som frihet under kapitalistiska förhållanden.

”Det är bara i den socialistiska världen som kvinnan genom att få tillgång till det ena försäkrar sig det andra … har samhällsstrukturen inte genomgått några djupare förändringar samtidigt med att kvinnans villkor utvecklats. Den värld som alltid tillhört männen bevarar alltjämt det utseende de har givit den” (de Beauvoir: 405).

Den största kritiken som riktats mot Simone de Beauvoir är dock densamma som riktats mot de flesta samhällsteoretiker som rört sig inom socialismens utopiska värld. Ingen har lyckats framställa några konkreta lösningar för hur människan skall uppnå detta fria samhälle. Problemet för kvinnorna, och männen, är således desamma som de var när boken skrevs 1949 som de är idag år 2013: det autonoma subjektet är fortfarande bara ett begrepp i horisonten.

[highlight color=”red”]Författare Johan Olsson. Kurs Sociologi B-kurs. Analys av ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir.[/highlight]