En kulturanalys av fenomenet Big Brother

Varför är reality tv och dokusåpor så populära? (uppsats Pedagogik A, cirka 2004)

Världen har under de senaste decennierna, i takt med att mediernas tentakler sträckt sig allt längre ut i världen och förlängt våra sinnen, krympt ihop till vad McLuhan kallade den globala byn, samtidigt som den blivit oändligt mycket svårare att greppa för individen.

Den tekniska utvecklingen, inte minst inom datateknologins och massmediernas område, samt dess explosionsartade utbredning har medfört genomgripande förändringar i det sociala och kulturella landskapet. Våra normer, värderingar och syn på livet i såväl smått som stort har och fortsätter att förändras i takt med teknologiska och institutionella förändringar i samhället.

Det är bland annat dessa förändringar som många samhällsvetare väljer att beteckna ”det postmoderna”. Mike Featherstone hävdar att postmodernismens utbredning på den globala nivån kan länkas samman med nya ekonomiska system, förbättrade kommunikationer och informationssystem. Dessa förändringar/förbättringar leder till nya former av kulturellt kapital och ett större spektrum av symboliska upplevelser, som i sin tur öppnar en för en ny fas i mänsklighetens historia: ”-we are entering a phase in which the old cultural hierarchies are becoming obsolote. The de-hierarchizing impulse suggests that high/low, elite/popular, minority/mass, taste/tasteless, art/life, vertical classificational hierarchies which are held to be endemic features of social life, no longer apply” (Featherstone, 1992:110). Eller som en sociologi-lärare på Karlstads universitet benämnde postmodernismen – “Kategoriernas upplösning”.

En grundläggande kategori som befinner sig i upplösning är förstås förskjutningen från det offentliga rummet mot det privata som manifesterar sig i dokusåpafenomen som ”Big Brother”, ett koncept som ständigt återkommer i nya skepnader.

Schoug diskuterar i sin mycket pedagogiska artikel ”Samtiden som del av det förflutna eller början på det nya” det offentliga samhällets förfall. Han ser 1700-talets framväxande bourgeoisie som en demokratiskt sinnad samhällsenklav, de var förnuftets bärare. När så denna borgerlighet växte i styrka i kampen mot aristokratin, växte också deras krav på inflytande i statsangelägenheterna. Det var i samband med detta som det utvecklades en offentlig sfär med arenor på kaffehus, värdshus, klubbar och ordenssällskap, där alla hade rätt att delta i diskussionen under samma förutsättningar. De gamla ståndsmässiga privilegierna förkastades och förnuftet och argumentet tog deras plats som grund för anspråken. I samma veva expanderade också den borgerliga pressen som kom att utgöra ett av de viktigare organen i samhällsdiskussionen (Schoug, 1999).

Under de två senaste decennierna har dock denna offentlighet fått gett vika för en ökad passivitet hos allmänheten. Idag nås politiska överenskommelser alltmer bakom kulisserna som kompromisser mellan intressenter av olika de slag, samtidigt som folket fjärmats från de samhälleliga beslutsprocesserna: ”Debatten förs därmed främst i icke-offentliga miljöer, medan allmänheten då och då kallas in i acklamativt syfte för att via omröstningar och gynnsamma opinionssiffror understödja resultatet av överläggningarna. Samtidigt har pressens funktioner blivit alltmer manipulativa och allt mindre kritiska” (Schoug, 1999:4.)

Vissa sociologer hävdar att privatsfärens betydelse har vuxit så till den milda grad att dagens samhälle benämns ”det narcissiska samhället”. Orsakerna till förskjutningen mellan det privata och det offentliga står också att finna i ett alltmer tillspetsat konsumtionssamhälle, som till stor del drivs framåt med hjälp av medierna [nuförtiden inte minst de sociala medierna]. Denna utveckling uppmuntras också av marknadens dynamik med dess konstanta jakt efter nya moden, nya stilar, nya sensationer och upplevelser och så vidare. För den lilla människan i en accelererande och alltmer förvirrande kultur är detta att följa trender enda sättet att få grepp om skeendenas tillstånd och känna att hon har kontroll över vad som händer i omvärlden.

En aspekt av den offentliga sfärens sammanbrott enligt Habermas är just att privatsfärens betydelse har ökat. Den har, enligt honom, blivit föremål för överdrivna idealiseringar och orealistiska förhoppningar. Habermas talar om en polarisering mellan socialsfär och intimsfär och menar att då människor inte längre har samma möjlighet att investera sina känslor i det opersonliga arbetet eller i den offentliga debatten har de börjat kompensera dessa förluster inom privatlivets sfär. Schoug skriver: ”Hemmet och familjen framstår då alltmer som det enda egentliga paradiset på jorden. Det är här i avlandets, innerlighetens, känslornas och religionernas sfär som den moderna människan alltmer söker identifikation och livsinnehåll…” (Schoug, 1999:4.)

Konsumtionskrafterna använder medierna som ett verktyg i syfte att förvandla människan till konsument. Och just konsumtionen återfinns inom den privata sfären. Därför ligger det i marknadens intresse att vi rör oss mer och mer mot det privata. Baudrillard hävdar att dessa krafter, med den elektroniska kulturen i spetsen, har urholkat alla riktiga värden och skapat en estetisk hallucination av verkligheten. Förlusten av riktiga värden, av det sociala och det genuina gör att människor bara i större utsträckning ägnar sig åt en jakt på ”det genuina”: verkliga människor, verkliga värden, och så vidare. Detta kan bland annat förklara den nutida fascinationen av dokumentärsåpor, där ”riktiga” människor utsätts för sociala experiment.

Behovet av självkännedom i denna postmodernistiska ordning har ökat drastiskt. Aldrig förr har människan varit mer intresserad av mänskliga relationer och beteende. I en ständigt föränderlig och osäker värld försöker människan hålla fast vid det mest grundläggande mänskliga. Tidningar och TV har för sedan länge sedan insett detta och bombarderar dagligen konsumenterna med relationsinriktad journalistik. Detta i kombination med mediernas utbredning och ökade lättillgänglighet har resulterat i dokusåpans födelse och enorma genomslagskraft över hela västvärlden.

I dessa medierade tider är reality-tv helt enkelt den yttersta studien i mänskliga relationer. Den är lättillgänglig (sänds på TV flera gånger i veckan, och på nätet i många fall dygnet runt), lättsmält (man väljer deltagare som folk lätt kan identifiera sig med, och som inte kräver för mycket av tittaren) samt kryddat med tidstypiskt snabba klipp och passande musik som ackompanjerande soundtrack till deltagarnas förehavanden, och sist men inte minst ett mänskligt lidande som inte ligger långt efter en grekisk tragedi (i alla fall efter producenterna klippt färdigt programmen).

Alla dessa förändringar i kulturen och hyllningen av den privata sfären innebär också en ny syn på identiteten. Vi kommunicerar med varandra genom vad vi konsumerar: våra kläder, våra hem, möbler, inredning, bilar, mobiltelefoner, och alla andra aktiviteter som kan avkodas och/eller klassificeras utifrån smak eller brist på smak.

Men, vi kommunicerar i den postmodernistiska världen också genom våra kroppar. Människokroppen har frigjorts, genom nya tekniker och upplösandet av traditionella normer och värderingar; det står nu varje individ fritt att göra vad de vill med den. Dyrkandet av kroppen manifesterar sig i våra livsstilsaktiviteter som blivit alltmer fokuserade på matvanor, klädsel, ansiktsuttryck, hälsa, sex, kost, fysiskt framträdande (till exempel kroppsspråk, skönhet, klädstil,) et cetera.

Denna utveckling går hand i hand med konsumtionskulturen, som utlovar precis de saker narcissisten önskar sig: attraktionskraft, skönhet och popularitet. Och det är ju precis denna verklighet Big Brother såväl beskriver som är med och reproducerar. Kameran fokuserar på de unga deltagarnas vältränade, tatuerade och piercade silikonstinna kroppar och som ett resultat av denna ständiga exponering som placerar de mindre utsmyckade i skymundan vinner just dessa deltagare tittarnas hjärtan och röster, och tar i slutändan hem segern och det åtråvärda penningpriset.

Redan på 1300-talet visade Giovanni Bocaccio (1313-1375) hur människan när tiderna är som svårast och mest förvirrande fokuserar sig på mellanmänskliga relationer. Bocaccios roman ”Decamerone” utspelar sig på 1300-talet, och är en berättelse om tio Florentinmunkar som flyr undan böldpestens utbrott, och bosätter sig i en avlägsen villa, där de i väntan på domedagen återger sina livshistorier för varandra. De berättar små sagor om livets vedermödor, det stora och det lilla, om döden, och om kärleken. Dessa unga kvinnor och män befinner sig i ett samhälle som håller på att falla sönder, och i en tid då den fruktade pesten kunde släcka en ung människas liv vilken dag som helst. Berättelserna i ”Decamorene” syftar främst, enligt litteraturvetare, till att kritisera en allt mer depraverad, men fortfarande allsmäktig kyrka.

I Big Brother som kan ses som en postmodernistisk variant av ”Decamerone” placerade kanal 5 vanligtvis 10 ungdomar i en avlägsen villa där de sitter dagarna i ända och väntar på domedagen (en av deltagarna röstas ut av tittarna varannan vecka) och likt munkarna berättar historier om sina egna livsöden för varandra. Deltagarna flyr visserligen inte undan böldpesten, men det är uppenbart att de flesta av dem flyr något från utsidan. Majoriteten av deltagarna vittnar om att de inte vill lämna huset, eftersom som någon av dem sade ”Allt är så enkelt här inne. Inga räkningar. Ingen telefon.” Information om deras omvärld undanhålls dem. De får inget veta. De är avskilda från verkligheten. Den förvirrade postmoderna världen har de lämnat utanför. Det enda de har att klänga sig fast är sig själva och samtalet. Precis som munkarna I ”Decamerone”. Med enda skillnaden att ”Big Brother” sänds i TV. På bästa sändningstid.

Parallellerna mellan ”Big Brother” och ”Decamerone” är många trots att så många sekel skiljer dem åt. Vi lever återigen i ett utpräglat risksamhälle, där tidningarna dagligen rapporterar i krigsrubriker om nya virus som hotar vår existens. Giddens menar att den postmoderna världen inte nödvändigtvis är apokalyptisk eftersom den producerar fler risker, utan snarare på grund av att den introducerar risker som tidigare generationer inte behövde konfronteras med. Han hävdar att risken för massdestruktion består så länge det finns kärnvapen och nya högteknologiska vapen uppfinns (som till exempel biologiska eller kemiska vapen). Dessutom har naturen, enligt Giddens, nått sitt slut i en viss mening eftersom den inte längre existerar oberoende av det sociala livet. Den är underkastad människan. Detta medför att risken för en ekologisk katastrof är oundviklig. Andra risker i det nutida samhället, enligt Giddens, är den globala ekonomins totala sammanbrott (Giddens, 1999). Och likt kyrkan förr använde sig av hotet om domedagen som ett verktyg att styra människor dit de ville har idag våra moderna medier tagit över denna roll. De skapar en världsbild som har en djup påverkan på folk, och vår kultur. Det är inte konstigt att filmtrenden med episka berättelser som utspelar sig under jättelika katastrofer (som t.ex. ”Day after Tomorrow” och ”2012”) inte verkar ge med sig i första taget.

Kanske är det naturligt att vi söker oss till det mellanmänskliga planet i ”katastroftider”? Alla dokusåpors moder ”Robinson” banade vägen för själva konceptet. Hård konkurrens bland deltagarna, där en efter en röstas ut tills slutligen bara en ”överlevare” återstår. Själva upplägget för tankarna till ”Flugornas Herre”, romanen om barnen som blir strandsatta på en öde ö på grund av att kärnvapenkrig utbrutit, kämpade mot varandra, utan civilisationens påbud och regler, i en kontext då kalla kriget blivit glödhett.

Ett annat exempel är den populära tv-serien ”Lost” som handlar om en grupp människor som kraschlandar på en magisk och öde ö någonstans i indiska oceanen. Nästan varje vecka dör någon av karaktärerna en ond, bråd död samtidigt som handlingen däremellan växlar till återblickar hos deras tidigare liv innan kraschen. Liv präglade av det nutida villkoret med allt vad det för med sig i form av drogproblem, moraliska dilemman och rockstjärnedrömmar. Alla dessa produktioner jag nyss nämnt har en gemensam nämnare, bortsett från det uppenbara hotet om omedelbar undergång, nämligen dess medvetna eller omedvetna (dokusåporna) mellanmänskliga betraktelse över ett samhälle i moralisk upplösning. (text i fetstil har använts i en artikel om risksamhället i psykologisk.

Om Bocaccios roman syftade till att kritisera den depraverade och allsmäktiga kyrkan genom återberättandet av karaktärernas livshistorier verkar Big Brother, och liknande dokusåpor, fylla en liknande funktion för tittarna. Deltagarnas uppträdande bekräftar tittarnas uppfattning om det moraliska förfallet i vår kultur. Deltagarna uppfattas som ”omoraliska mediehoror”, som har sex framför tv: n och dricker hejdlöst med alkohol, förråder sina bästisar bakom ryggen på dem osv. Detta beteende bekräftar tittarnas bild av det depraverade samhället. Och själva målet för samtliga dokusåpa-deltagare är att vinna pengar vilket uppnås genom paktbildning och allmänt rävspel, vilket stämmer överens med folks syn på hur såväl samhällstopparna som gemene man beter sig idag med sina fallskärmar, bankbonusar och mygel. Medierna hakar förstås på och upphöjer tittarnas värsta till glorifierade hatobjekt alla älskar att hata. Ett lysande exempel är Olinda från ”Paradise Hotell” från början av 2000-talet som fick krigsrubriker i stil med ”doku-bitchen”. Ingen annan grupp som figurerar i media skulle så systematiskt ha kunnat utsättas för en sådan hatkampanj som ”reality tv-stjärnor”, men det verkar som om det är en tyst överenskommelse i medierna att dokustjärnor får behandlas lite hur som helst. Som Anna Anka. Hon är vår tids svar på gamla tiders skäggiga damen.

”Big Brother” kan också ses som en metafor för människornas vardag. Vi är i händerna på en allsmäktig och nyckfull stat (Storebror ser oss i dagens datoriserade värld) som bestämmer allas våra öden. Deltagarna klagar över alla de upptåg och de förnedrande strapatser produktionsledningen utsätter dem för men de går med på det ändå. Precis som svensson finner sig i alla nya lagar och regler, skattehöjningar, osv. När deltagarna utför sina respektive uppdrag eller sköter sig exemplariskt belönas de med till exempel sprit eller god mat, eller en actionfilm av produktionsledningen. När de däremot missköter sig blir påföljden stränga bestraffningar. Och precis som i samhället är det inte bara lagarna uppifrån som måste följas, utan gruppen i huset har också sin egen normbildning som måste följas annars väntar utfrysning och nomineringar av individen till veckans utröstning (där bestämmer tittarnas röst). Precis som i beskrivningen av dagismiljön av Ehn och Löfgren är det jaget som får vika sig när jaget och kollektivet kommer i konflikt. Om däremot jaget står upp mot gruppen, som till exempel en av deltagarna utmärks genom att göra vecka efter vecka i detta års program, premieras hon med tittarnas gunst hur uppenbart fel, och direkt våldsamt, hennes handlande än må vara. Detta är något som varit ett återkommande fenomen i ”Big Brother” genom åren. Den minst populära människan i huset får sympatiröster av tittarna, som förmodligen identifierar sig med den lilla människan som står upp mot kollektivets normer och regler. Deltagaren som bryter mot ordningen vinner nästan alltid sympati av tittarna samtidigt som hon/han förlorar den av de andra i huset.

Å andra sidan blir den allra mest populär bland tittarna som har en egen stark personlighet, och som bryter mot produktionsledningens regler (till exempel gör ”uppror” genom att inte sätta på sig mikrofonen, eller bryter mot paktreglerna etc.) och samtidigt lyckas vara populär inom gruppen i huset. Om denne individ som lyckas balansera kollektivet mot jaget dessutom har ett högt kulturellt kapital i form av till exempel en modellkarriär och lever ett liv i sus och dus i modellvärlden mångfaldigas chansen till vinst. Förra året vann modellen Carolina Gynning, och i år är Elita Palmlöf, också modell och medlem av innegänget kring Stureplan, en av de stora favoriterna till finalsegern.

En annan aspekt i ”Big Brother” är tristessen och meningslösheten deltagarna upplever i huset. Enda gången de verkar få upplopp för starkare känslor är genom leken, eller framförallt då genom alkoholen. Hela konceptet är mer än ett socialt experiment på de enskilda deltagarna. Kanal fem har skapat en bubbla som speglar tittarnas verklighet på ett metaforiskt plan. Men programmet speglar inte bara utsidan av huset, utan det skapar också trender och uttryck som tas efter av dem som tittar in. För två säsonger sen gjorde till exempel några av deltagarna att en viss typ av inomhusmössor blev enormt populära. Bara detta att synas i tv år 2005 är tillräckligt för att man ska anses besitta ”den goda smaken”. Påfallande många av deltagarna (detta gäller de flesta dokusåpor) befinner sig i mediesfären, eller arbetar som modeller, etc. De har popyrken. På detta vis upphöjs de till förebilder för många av de yngre tittarna som själva vill uppnå detta kulturella kapital och dela habitus med dessa unga innemänniskor som, till synes, belönas genom tv-exponering och upphöjdhet till kändisar i kvällspressen. I ett uppmärksammat inslag förra veckan anordnade ”Big Brother” en ”make-over-vecka”, då den deltagare som genom t.ex. piercing, läppförstoring, hårfärgning, tatueringar, etc. gjorde den mest uppseendeväckande förvandlingen belönades med biljetter till innekrogen Sturecompagniet. Tittarna röstade förstås fram den minst mediala deltagaren, bosatt i de värmländska urskogarna, och utrustad med ett högst ordinärt ”Svenssonutseende”, till vinnare i tävlingen. Förmodligen skickade de just henne till Sturecompagniet eftersom de vill känna att även de mest ordinära av människor har chansen att, som genom ett trollslag, göra en klassresa från det ordinära livet i Värmland till det extraordinära livet bland mediegräddan i Stockholm.

Om vi då sammanfattar de främsta orsakerna till genomslagskraften hos reality-tv och dokusåpor som Big Brother hittar vi alltså främst två förklaringsmodeller. Den första är att då att dokusåpan och dess deltagare som befinner sig instängda i ett hus eller lämnade på en öde ö utelämnade åt storebrors nycker kan ses som en metafor eller en liknelse för den nutida människans villkor i dagens samhälle och kultur. En annan starkt bidragande orsak till hela dokusåpafenomenets födelse är vår förskjutning från det offentliga till det privata, med följden att vi fascineras mer och mer av det mellanmänskliga planet.

Man kan också tänka sig att själva konceptet med att stänga inne ett antal ungdomar i ett hus där produktionsledningen genom vissa manipulativa trick (som när Kanal 5 skickade in en porrskådis i Big Brother som provokatör för att ”få fart på kärleken” mellan två av deltagarna) styr deltagarnas liv och där i slutändan tittarna själva får avgöra vem som ska föras uppåt i den sociala hierarkin och vinna evig berömmelse och en miljon kronor, tilltalar den nedtryckte svensken. För en gångs skull är det gemene man som får känna att det är han som har den absoluta makten i sina händer med några få enkla tryck på telefonen.

Bildanalys

Paper: Media & Kommunikationsvetenskap A
Fototips och gratisbilder – bra fotoresurs

Konstnären och språkforskaren Rene Magritte (1898-1967) menade att bilden är ett språk och läses som en text. Han gjorde med sin målning ”detta är inte en pipa” med motivet av en pipa och sa: det är inte en pipa utan bild av en pipa.

Denna bild har tillsammans med texten blivit en reflektion över bild och språkvärlden. Magritte ville visa att det inte finns någon naturlig förbindelse mellan bilden, texten och världen. När man skapar bilder är det ur synintryck man avbildar sina motiv och inom journalistiken utgör bilder och texter från subjektiva tolkningar hur man uppfattar världen.

Detta är inte en pipa det är en bild på en pipa
Detta är ingen pipa

Magritte ville genom att använda sig av en pensel och oljefärg för att utforska sina reflektioner över bilden visa att bilden är ett språk, och att bilder läses som texter. Det har ingen betydelse hur bilden skapas (databearbetning, pensel, kamera), alla bilder inom journalistiken är produkter av journalisternas subjektiva tolkningar.

Inom bildanalys används en semiotisk analysmetod, det handlar om att se bilden som bärare av tecken som läsaren av bilden ska tolka och allt som kan tolkas är tecken, anser semiotikens grundare Ferdinand de Saussure. Om man jämför med språket så finns stora likheter ( t ex att vi uppfattar det med våra ögon) men den stora skillnaden är den snabba hastighet som en bild tar att läsa; t ex vägmärken är gjorda för att läsas fort och har ett innehållsrikt budskap.

Om man tittar på vägmärket ”varning för gångväg” läses det entydigt av bilföraren att ta det försiktigt och det blir ett bildspråk. Det måste gå fort att läsa när man kör i höga hastigheter.  Vägmärken ligger närmast skriftspråket. Vissa vägmärkens budskap blir alltför omfattande om de skapas med enbart text. Till exempel en skylt med texten ”Akta barn och vuxna, här är en korsande promenadväg” är alltför omständligt i trafiken. Västerländsk skrift kräver linjär läsning från vänster till höger, vilket är en alltför tidskrävande avläsningsmetod för trafiken.

Man använder också bildspråk inom reklam, nyheter och propaganda för att få ut sitt budskap på ett enkelt och snabbt sätt. Vi lär oss att tolka budskap både medvetet och omedvetet och att känna igen tecken och budskap, vilket är en fördel inom reklam och propaganda.

Inom analysen av språk och bilder finns vissa begrepp för att underlätta metoden:

*den allra minsta enheten i den skrivna texten är bokstaven och vi har lärt oss att bokstaven står för ett ljud, t ex b för b-ljudet. Men bokstaven b måste sättas i ett sammanhang för att få en större betydelse, d v s den sätts samma med andra bokstäver och bildar ett ord, exempel ”bildanalys”.  I språket bildas ord till meningar och det blir en syntagm och detsamma gäller för bilder och vägmärken som består av många olika delar och bildar det entydiga tolkandet.

Bilders minsta enhet som inte är tolkningsbar kallas för grundelement. Om man förstorar en svartvit bild tillräckligt mycket förvandlas den till ett skenbart oläsbart gytter av små svartvita prickar. De minsta tolkningsbara delarna i en bild kallas för delbetydelse.

*när man beskriver bilder i finns det två olika nivåer: manifest nivå beskriver det man ser och ger det en ytlig analys. Om man skulle beskriva bilden nedan med ovan nämnda metod skulle man beskriva det som följande; i centrum är vägmärket där en vuxen går hand i hand med ett barn, bakom vägmärket finns en trädkrona och därbakom en grå himmel. Den andra analysen kallas för latent nivå och talar om de tankar och associationer vi får när vi tittar på en bild.

Huvudtecknet är själva vägmärket på bilden, men tillsammans med tecknen Trädkrona och Himmel kan bilden tolkas på många olika sätt. Det kan finnas många olika känslor som kan väckas när man tittar på bilden t ex en grå regnig dag eller en tråkig dag från en teorilektion.

Om bilden skulle ha andra deltecken och kanske vara i färg och en klarblå himmel skulle vi då tolka bilden annorlunda? Då kanske vi skulle se bilden positivt och med värme och kärlek.

Bilden ovan har också använts i Nerikes allehanda våren 1999 i temat sexuella övergrepp mot barn. Bildtexten under bilden löd: ”Förgrenad förövare. Haga torsdag 4 mars. Något infekterat och ont har letat sig in i Hagabornas vardag. Ingen vet i hur pass hög grad infektionen spritt sig.” Bilden får då en annan betydelse när man blandar in textens retorik och förmedlar ett annat budskap. Oftast har nyhetsfotografiet en nyhetstext, men vi vet sällan vilket sammanhang den har använts i. När bild och text analyserats båda var för sig och tillsammans märker vi hur språkens retorik påverkar varandra.

Journalisten/fotografen har noga valt bilden till brottet mot barn, motivet är beskuret och blir då en metonym (begreppet bygger på att delen representerar helheten), vi ser bara delar av trädet, himlen och vägmärket. Tecknets grenar kan tolkas som en metafor för förgiftning och något sjukligt. Bilden på den vuxne och barnet får en ny betydelse från att vara ett vägmärke till att få en kriminell relation mellan barn och vuxen.

Olika tecken kan få en förändrad innebörd beroende i vilket sammanhang en bild visas i. Bildens uttryck är desamma men vägmärket betydelse kan få tecknet att få en annan betydelse; att se upp för pedofiler!

De människor som har en nära anknytning till händelser får en starkare minnesbild av händelsen av nyhetsbilder. Alltså kan bilder få olika betydelser eftersom man associerar olika efter olika minnen. Bilder sänder iväg en idé eller en värdering för kommunikation och ingår då i ett språkligt system.

En bild kan innehålla många olika tecken och man måste klassificera dem:

  • *Ikon är nåt som representerar verkligheten genom likhet, t ex ett foto.
  • *Index är något som kan räknas ut i en bild t ex en mulen dag finns det risk för regn. Eller rök är index för eld.
  • *Metafor kännetecknas för en förkortad liknelse.
  • *Symbol är ett tecken som man tolkar i en kultur och det ska läras in, t ex

Både skriftspråket och vägmärken har bestämda regler hur de snabbt ska avläsas, men i olika situationer kan innehållet få en annan innebörd om den kopplas till andra tecken.

I bildanalys är det viktigt att vi människor har ett kritiskt tänkande på bilder. Och ställer oss frågorna: vad är det här? Vad vill det här visa? Vad vill de olika tecknen och symbolerna visa i de bilder som omger oss dagligen?

Och vi kan ställa oss frågan vilka semiotiska och sociologiska kunskaper kan vi få ur nyhetsbilder?

Mindfields: Vi ber om ursäkt för de bilder som försvunnit ur dokumentet (på grund av att det inte gick att konvertera det gamla Word-formatet fullt ut. Men det är inget som inte lite googlande, eller rentav fantasi, kan lösa.

 

Vetenskapsfilosofi och Etik – de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment

Uppgift Psykologi A: Reflektera över de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment samt de mått och steg han vidtog för att bedriva etiskt korrekt forskning.

Milgrams lydnadsexperiment

Denna fråga skulle förstås inte ens behöva diskuteras om det inte vore för faktumet att  försökspersoner som blivit utsatta för experiment, som på något sätt kunnat skada deras psykiska välbefinnande, i själva verket tagit skada även efter de fått reda på att allt bara var ett ”oskyldigt” experiment.

Flera är de personer som deltagit i socialpsykologiska experiment som efter en lång tid efter experimentet lidit av stress-syndrom. Det har med andra ord ingen betydelse att de fått reda på att det de just upplevt var ett experiment. Som nån kändis sa efter att ha blivit lurad i TV 3:s ”Blåsningen”: ”När allting hände kändes det verkligt. Det är svårt att skaka av sig den känslan trots att jag vet att det bara var på skoj. Det som har hänt har hänt vilket som.”

Då förstås frågan: Kan dessa experiment rättfärdigas av det vetenskapliga intresset? Är det värt att vissa människor tar skada om det är nödvändigt för att forskningen på området skall gå framåt? Det är väl egentligen den sistnämnda uppfattningen Milgram förfäktar när han försvarar ”deception”-experiment, även om han försöker vrida till det så att frågan egentligen handlar om huruvida någon tar skada överhuvudtaget. Dessutom hävdar han att lekmän, det vill säga allmänheten, försvarar nödvändigheten av dessa experiment, i och med att i någon undersökning ansett att frågan om ”deception” är av underordnad betydelse.

Vidare kan man ju likt, Milgram, hävda att många andra forskningsområden är mycket skadligare. Särskilt då inom medicinområdet. Slutligen: Så länge man kan utföra experiment på djur som i slutändan slutar med att de per automatik dör och försvara detta med att det görs i mänsklighetens intresse borde man också kunna utsätta människor för socialpsykologiska experiment som på sin höjd resulterar i någon månads sömnlöshet.

Vad vidtog då Milgram för mått och steg i sin forskning? Vad var det som det brast i som satte igång hela diskussionen? Om man utgår från de etiska riktlinjerna som målas upp i Atkinsons ”Ethical issues in psychological research” är svaret givet: Det brast i nästan allt.

  • Den första principen är att mänskliga försöksobjekt inte får utsättas för risker som är högre än de risker de stöter på i vardagslivet. Ingen kan på fullaste allvar, inte ens Milgram själv, hävda att normala människor stöter på en situation där de ska tillfoga en annan människa skada endast för att en annan människa beordrar dem att göra så.
  • Den andra principen föreskriver att försökspersonerna måste delta frivilligt i studien, och tillåtas dra sig ur den när de så önskar, samt informeras i förväg om komponenter i experimentet som kan tänkas influera deras samarbetsvilja. Den sista punkten bröt som bekant Milgram mot å det grövsta.
  • Den tredje och sista principen förbjuder att experimentet inkräktar på individens privatliv, och ingen information om individen får publiceras utan dennes samtycke. Denna punkt verkar det dock som Milgram respekterade.

Till Milgrams försvar bär dock tilläggas att dessa etiska principer skapades efter hans experiment. Dessutom avlutade han alltid varje session med att informera deltagarna om syftet med undersökningen de just deltagit i, samt en förklaring över tillvägagångssättet. Vidare fick deltagarna möjlighet till ett lugnande samtal med deras ”offer”. En detaljerad rapport om undersökningen skickades också ut till samtliga deltagare efter dess slut. Dessutom anlitade Milgram en psykiatrier som fick i uppgift att undersöka huruvida deltagarna tagit skada av undersökningen eller inte.

Slutligen bör det sägas att en tid efter experimentet skickade Milgram ett frågeformulär till de människor som deltagit i hans experiment, däri syftet var att klarlägga deras inställning till experimentet de deltagit i. Resultatet pekade på att en övervägande majoritet var positiva till experimentet. Kritiker hävdar dock att resultatet är ett utfall av ”kognitiv dissonans”, ju mer försökspersonerna hatade experimentet ju mer troligt är det att de i efterhand hävdade att de var för det. Ett slags ”Stockholmssyndrom” skulle man kunna säga. Men hur det än ligger till med den saken så var det ändå en procent som inte hade velat vara med i experimentet och som med all förmodan tagit skada av det. Och en procent är i detta sammanhang en procent för mycket, om man ska följa de etiska principerna. Därför vore det omöjligt för Milgram att utföra samma experiment idag.

Ge förslag på hur man skulle kunna förändra Milgrams experiment för att genomföra det igen idag med tillstånd från HSFR.

Varken forskningskravet eller individskyddskravet är emellertid absoluta utan måste alltid vägas mot varandra. [Min kursiv] Inför varje vetenskaplig undersökning skall en vägning göras av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för berörda undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare och eventuellt för tredje person. Såväl kortsiktiga som långsiktiga följder skall därvid beaktas”

Ovanstående rader är av yttersta betydelse eftersom de skapar en gråzon. Och det är i denna gråzon vi måste uppehålla oss om vi ska utföra ett riktigt socialpsykologiskt experiment. Vi får helt enkelt hävda att kunskapstillskottet är enormt och risken för psykiska skador hos de deltagande minimal. I slutändan handlar det ändå alltid om en definitionsfråga. Vad som kan definieras som skadligt kan lika gärna definieras som lätt obehagligt…

Till exempel berättade en lärare i psykologi på Karlstads universitet att de utfört experiment där de hällt i vissa deltagare alkohol utan att informera dem om att det var just alkohol. Därmed spelade de i gråzonen jag nyss nämnde. Det ligger i allmännyttans intresse att forska i alkoholens olika effekter, och så värst skadligt är väl ändå inte alkohol. Det kan på sin höjd resultera i lite obehag. Man skulle ju lika lätt hävda att alkohol är väldigt skadligt och det var djupt oetiskt av KAU att inte informera deltagarna om att de skulle använda sig av starksprit i undersökningen. Det är som sagt en definitionsfråga.

Vad det gäller de fyra huvudkraven som HSFR föreskriver så kan vi redan på planeringsstadiet bortse från de två första eftersom de inleds med hjälpverbet ”bör”. De två andra huvudreglerna konfidentialitetskravet och nyttjandekravet är inget vi behöver oroa oss för eftersom vårt tillmötesgående av dessa regler ändå inte påverkar vårt lydnadsexperiment. Detsamma gäller de övriga reglerna, med ett möjligt undantag. Nämligen regel nummer 4. Vi kan komma att behöva rucka lite på denna regel: ”I sitt beslut att delta eller avbryta sin medverkan får inte undersökningsdeltagarna utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan.”

Vi vill förstås vara bestämda i vårt uppträdande mot deltagarna, annars finns det risk för att syftet med hela vårt experiment går förlorat. Hela idén är ju att mäta deras grad av lydnad gentemot en auktoritär entitet, och detta kan endast åstadkommas genom stark påtryckning och påverkan. Det är här definitionsfrågan återigen blir aktuell. Vad är otillbörligt och vad är tillbörligt? Vi hävdar förstås att våra påtryckningar är tillbörliga, även om andra kanske ser lite annorlunda på saken. Men det är ju trots allt ett senare problem. Låt undersökningen börja.